Billy Bragg – Talking With The Taxman About Poetry (1986)

1. Greetings To The New Brunette (3:29)
2. Train Train (2:11)
3. The Marriage (2:30)
4. Ideology (3:27)
5. Levi Stubbs' Tears (3:28)
6. Honey, I'm A Big Boy Now (4:05)
7. There Is Power In A Union (2:47)
8. Help Save The Youth Of America (2:45)
9. Wishing The Days Away (2:28)
10. The Passion (2:52)
11. The Warmest Room (3:55)
12. The Home Front (4:09)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #97

Stephen William Bragg, mer känd som Billy Bragg, är en brittisk singer/songwriter som startade sin musikaliska bana i bandet Riff Raff. De spelade en sorts punk blandat med pubrock men bandet lades ner efter ett antal misslyckade singelsläpp. Därefter påbörjade han sin solokarriär som skulle kännetecknas som en blandning av folkmusik, punk och protestsånger. Han är även känd för att vara en politisk vänsteraktivist vilket avspeglas i lyriken.

Talking With The Taxman About Poetry (titeln är hämtat från ett litterärt verk av Vladimir Mayakovsky) är Braggs tredje album och avviker lite grand från dess föregångare som i stort sett bara innehöll Billy och hans gitarr. Här är orkestreringen lite större vilket har en positiv effekt på utfallet. Plattan är tämligen helgjuten med starka melodier från början till slut och jag kan varmt rekommendera den för alla som gillar singer/songwriters med dragning åt folkmusik. There Is Power In A Union är en av höjdpunkterna och kanske känns igen då den är baserad på den traditionella visan Battle Cry Of Freedom. Till sist, jag gillar verkligen det lilla tillägget längst ner på konvolutet; ”The difficult third album”. Humor!

Topp-3:

1. There Is Power In A Union
2. Ideology
3. The Home Front

8/10

Mike Oldfield – Tubular Bells (1973)

1. Tubular Bells part 1 (25:00)
2. Tubular Bells part 2 (23:50)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #96

Mike Oldfield var bara 15 år gammal när han bildade Sallyangie tillsammans med sin syster Sally Oldfield. Efter ett album började han istället jobba tillsammans med sin bror Terry Oldfield i bandet Barefoot som dock upplöstes efter något år. Efter detta anslöt sig Mike till gruppen Kevin Ayers And The Whole World under några år innan han började jobba på något som skulle utkristallisera sig till ett soloprojekt.

1972 skickade Mike in en demoversion av Tubular Bells till alla större skivbolag men fick nobben av samtliga då de tyckte att det inte lät tillräckligt kommersiellt. Richard Branson, då ägare till ett antal lågprisskivaffärer, visade dock intresse men hade för tillfället inte ekonomiska medel att spela in skivan. När han ett år senare beslutade sig för att starta skivmärket Virgin kontaktade han Mike och erbjöd ett kontrakt på stående fot.

Tubular Bells är verkligen ett soloprojekt med allt vad det innebär då Mike själv spelar över 20 instrument på plattan. De flesta spelade han in ett och ett för sig under stunder då Virgins nya studio (The Manor) inte användes, vilket ofta var nattetid. Plattan blev en enorm succé och har till dags dato sålt i över 16 miljoner exemplar. Albumet, som är en tvådelad instrumental skapelse, är mångfacetterad och i många stycken väldigt vacker. Det är enastående hur Mike lyckats med att få så många olika instrument, rytmer och melodier att smälta samman till en väl fungerande enhet. Dock går jag själv inte igång på musiken fullt ut, det är högst njutbar lyssning för stunden men genererar inte den gåshud jag förväntar mig av dylik musik.

Topp-2:

1. Tubular Bells part 1
2. Tubular Bells part 2

6/10