Pink Floyd x 4

Urvalet av plattor i boken ”1001 album du måste höra innan du dör” är självfallet högst subjektivt och som gjort för att skapa debatt. Därför tänker jag inte mer än nämna att Pink Floyds bästa platta Animals inte är representerad i boken, trots att den är ett komplett mästerverk samt ett av få album som rättmätigt kan erhålla en solid 10/10 av yours truly. Som kompensation avhandlas dock fyra andra plattor med dessa britter i boken så det får väl anses som plåster på såren. Nedan följer en genomgång av dessa.

Pink Floyd - The Piper At The Gates Of Dawn (1967)

1. Astronomy Domine (4:12)
2. Lucifer Sam (3:07)
3. Matilda Mother (3:08)
4. Flaming (2:46)
5. Pow R. Toc H. (4:26)
6. Take Up Thy Stethoscope and Walk (3:05)
7. Interstellar Overdrive (9:41)
8. The Gnome (2:13)
9. Chapter 24 (3:42)
10. Scarecrow (2:11)
11. Bike (3:21)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #6

Pink Floyd inledde ju sin karriär som ett psykedeliskt rockband med inslag av ren och skär pop. Denna debutplatta är en berg- och dalbana mellan långa utdragna flummiga jam och melodiös psykedelia. Syd Barrett som var gruppens kanske viktigaste medlem tills han fick sluta på grund av mental ohälsa har satt sitt signum över debutverket. Själv tycker jag det varierar mellan briljant pop och meningslös experimentlusta. Höjdpunkterna står att finna i Lucifer Sam, Matilda Mother och Scarecrow medan låtar som Astronomy Divine och Interstellar Overdrive bara gör mig irriterad.

6/10

Pink Floyd - Dark Side Of The Moon (1973)

1. Speak to Me (1:11)
2. Breathe (2:47)
3. On the Run (3:35)
4. Time (7:05)
5. The Great Gig in the Sky (4:44)
6. Money (6:32)
7. Us and Them (7:41)
8. Any Colour You Like (3:26)
9. Brain Damage (3:51)
10. Eclipse (2:03)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #7

Ett legendariskt verk som har sålts i ofantliga mängder och bär världens kanske mest kända skivomslag. Vid denna tidpunkt var det progrock som gällde fullt ut, oerhört bra sådan dessutom. Överhuvudtaget är det ett väldigt homogent och väl sammansatt album, som gjort för att spisas i sin fulla längd utan avbrott. Låtar som Breathe, den makalösa Time, Us And Them och Brain Damage ger mig extrem gåshud. Däremot är jag, i motsats till de flesta vad det verkar, inte alls imponerad av The Great Gig In The Sky. Jag fullkomligt avskyr det hemska wailandet i slutet av låten. En superb platta trots att det näppeligen är Pink Floyds bästa giv.

8/10

Pink Floyd - Wish You Were Here (1975)

1. Shine On You Crazy Diamond - Parts I-V (13:30)

2. Welcome To The Machine (7:31)

3. Have A Cigar (5:08)

4. Wish You Were Here (5:40)

5. Shine On You Crazy Diamond - Parts VI-IX (12:31)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #8

Detta är så nära perfektion man kan komma (läs: Animals)! A-sidans Shine On You Crazy Diamond Part I-V fullkomligt vibrerar av känslor och oöverträffad melodirikedom. David Gilmours glimrande gitarrspel är omöjligt att inte nämna. Dock är inte resten så mycket sämre det heller med kanonspår som titelspåret och kanske framför allt rysaren Welcome To The Machine. Det är väl bara Have A Cigar som inte är fantstisk på denna platta, och det säger banne mig allt.

9,5/10

Pink Floyd - The Wall (1979)

1. In The Flesh? (3:16)
2. The Thin Ice (2:27)
3. Another Brick in the Wall (Part I) (3:21)
4. The Happiest Days Of Our Lives (1:46)
5. Another Brick in the Wall (Part II) (3:59)
6. Mother (5:32)
7. Goodbye Blue Sky (2:45)
8. Empty Spaces (2:10)
9. Young Lust (3:25)
10. One Of My Turns (3:41)
11. Don't Leave Me Now (4:08)
12. Another Brick in the Wall (Part III) (1:48)
13. Goodbye Cruel World (0:48)
14. Hey You (4:40)
15. Is There Anybody Out There? (2:44)
16. Nobody Home (3:26)
17. Vera (1:35)
18. Bring the Boys Back Home (1:21)
19. Comfortably Numb (6:23)
20. The Show Must Go On (1:36)
21. In The Flesh (4:13)
22. Run Like Hell (4:20)
23. Waiting For The Worms (4:04)
24. Stop (0:39)
25. The Trial (5:13)
26. Outside The Wall (1:41)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #9

Rockoperan The Wall är ett konceptalbum som behandlar social isolering från omvärlden med allt vad det innebär. Även denna platta är som klippt och skuren att lyssna på i sin helhet. Trots att den innehåller hits som Another Brick In The Wall, Young Lust och Comfortably Numb är det ändå svårt att plocka ut enskilda höjdpunkter då låtarna går i varandra som en enda lång röd tråd. Detta är en platta där det tog tid för mig att hitta det där emotionella djupet men när jag vid ett tillfälle lyssnade på plattan från A till Ö med hörlurar och omslaget i min hand föll alla bitar på plats. Ett mäktigt och historiskt verk som kommer att leva länge. Nämnde jag att det inte går att plocka ut enskilda låtar? Då ljög jag, för Mother tillhör det bästa Pink Floyd någonsin gjort.

8,5/10

The Cure - Seventeen Seconds (1980)

1. A Reflection (2:09)
2. Play for Today (3:39)
3. Secrets (3:20)
4. In Your House (4:07)
5. Three (2:36)
6. The Final Sound (0:53)
7. A Forest (5:55)
8. M (3:03)
9. At Night (5:54)
10. Seventeen Seconds (4:02)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #5

Seventeen Seconds var The Cures andra regelrätta studioalbum. Efter debutplattan Three Imaginary Boys släpptes visserligen Boys Don’t Cry men den var mer ett hopkok av singlar och det bästa från debutplattan. Seventeen Seconds innebar en förändring i deras sound till att bli lite mer introvert och mörkare. En inriktning som skulle följa på de kommande albumen Faith och Pornography och dess samhörighet brukar beskrivas som The Trilogy.

Seventeen Seconds kräver sina genomlyssningar för att man skall tränga igenom vad som på ytan kan misstolkas som enahanda och onyanserat. När man väl penetrerat in på djupet av skivan finner man smått hypnotiska och oerhört vackra kompositioner som är beroendeframkallande. Den mest kända låten på detta verk är A Forest och det med rätta. Denna fullträff är dock långt ifrån ensam för här finns mer njutbart att finna. Framför allt hittar man detta på dess B-sida med storverk som M och titelspåret. Ett oerhört homogent album och gåshuden är allestädes närvarande.

8/10

Spotify: http://open.spotify.com/album/6hmiQJ6FbPEQIDeKEIKSck

13th Floor Elevators - The Psychedelic Sounds of the 13th Floor Elevators (1966)

1. You're Gonna Miss Me (2:31)
2. Roller Coaster (5:08)
3. Splash 1 (3:57)
4. Reverberation (Doubt) (2:51)
5. Don't Fall Down (3:03)
6. Fire Engine (3:23)
7. Thru the Rhythm (3:10)
8. You Don't Know (How Young You Are) (2:59)
9. Kingdom of Heaven (3:11)
10. Monkey Island (2:40)
11. Tried to Hide (2:50)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #4

Kultförklarade 13th Floor Elevators med den omtalade frontmannen Roky Eriksson anses vara ett av de första banden inom den psykadeliska rocken. Faktum är att det i albumets titel skall vara första gången ordet ”psychedelic” användes inom rocken. Dessa drogliberala amerikaner gjorde vad de flesta anser sitt bästa album i och med denna debutplatta. Jag har dock väldigt svårt att se storheten i detta. Förvisso skönt flummig musik att ha i bakgrunden men bortsett från den lysande Reverberation (Doubt) finns det inget som sticker ut från den sega massan av kompositioner som plattan är fylld av. Måhända ett betydelsefullt och originellt album men i ärlighetens namn inte särskilt bra.

5/10

Spotify: http://open.spotify.com/album/7FoD4A2XhvkMGBmz634rRB

Love - Forever Changes (1967)

1. Alone Again Or (3:16)
2. A House Is Not a Motel (3:31)
3. Andmoreagain (3:18)
4. The Daily Planet (3:30)
5. Old Man (3:02)
6. The Red Telephone (4:46)
7. Maybe the People Would Be the Times or Between Clark and Hilldale (3:34)
8. Live and Let Live (5:26)
9. The Good Humor Man He Sees Everything Like This (3:08)
10. Bummer in the Summer (2:24)
11. You Set the Scene (6:51)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #3

Love brukar av kännare betecknas som ett av 60-talets mest underskattade band. Deras sound var till viss del influerat av The Byrds men melodierna i Loves psykedeliska pop var avsevärt mer intrikata och svårgenomträngliga vilket kan förklara varför det stora genombrottet aldrig kom. Jim Morrison i The Doors skall vid något tillfälle ha sagt att deras mål var att bli lika stora som Love, vilket man ju kan säga lyckades…

Enligt samstämmiga uppgifter är Forever Changes Loves mästerverk och stora stund. Även om kompositionerna inte är raka och snabbhäftande gillade jag skivan från första stund. Originaliteten är slående och framförandet känns ärligt och direkt från hjärtat. Dock kan jag inte hålla med om att detta är ett felfritt mästerverk då vissa av låtarna bitvis haltar och känns något krystade. Men i spår som Alone Again Or (den enda låten som beskrivas som en potentiell hit) och A House Is Not A Motel är det omöjligt att värja sig. Min allra största favorit är dock The Red Telephone som bjuder på helt underbart udda ackordföljder som ändå känns helt naturliga och smittande. Nämnda låt bara måste ha varit en stor inspirationskälla när Blur skrev sin hitlåt For Tomorrow, jag finner i alla fall stora likheter dem emellan. Läckert omslag för övrigt!

7/10

Spotify: http://open.spotify.com/album/6myt0Ez6hGJIPQeZKgY8um

Nico - Chelsea Girl (1968)

1. The Fairest of the Seasons (4:09)
2. These Days (3:33)
3. Little Sister (4:26)
4. Winter Song (3:21)
5. It Was a Pleasure Then (8:05)
6. Chelsea Girls (7:25)
7. I'll Keep It with Mine (3:20)
8. Somewhere There's a Feather (2:20)
9. Wrap Your Troubles in Dreams (5:10)
10. Eulogy to Lenny Bruce (3:45)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #2

Tyska Nico (Christa Päffgen) gjorde sig ett namn under 60-talet genom sitt arbete med Andy Warhol och The Velvet Underground. Förutom sångerska jobbade hon även som modell och skådespelerska. Chelsea Girl är hennes debutplatta där en mängd kända artister som t.ex. Bob Dylan, John Cale, Lou Reed och den då relativt okände Jackson Browne bidragit med låtmaterial.

Chelsea Girl är en oerhört vacker och stämningsfull platta som överraskade positivt på mig. Läckra strängarrangemang förgyller de snygga kompositionerna ytterligare, något som passar Nicos svala och innerliga sång som hand i handske. Höjdpunkterna står att finna i Dylans I’ll Keep It With Mine och det suveräna titelspåret. Tyvärr sänker i sammanhanget svaga låtar som It Was A Pleasure Then och Eulogy To Lenny Bruce helhetsintrycket. Totalt sett dock en mycket trevlig bekantskap som jag kan tacka min nya Bibel för!

7/10

Spotify: http://open.spotify.com/album/4jcbc5NOowR1ymMlCMwgHZ

Cream - Disraeli Gears (1967)

1. Strange Brew (2:50)
2. Sunshine of Your Love (4:13)
3. World of Pain (3:05)
4. Dance the Night Away (3:36)
5. Blue Condition (3:32)
6. Tales of Brave Ulysses (2:49)
7. Swlabr (2:34)
8. We're Going Wrong (3:29)
9. Outside Woman Blues (2:27)
10. Take It Back (3:08)
11. Mother's Lament (1:47)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #1

Trots att Cream var en smått legendarisk akt där bl.a. Eric Clapton ingick har jag tidigare inte hört en ton med detta band. Bara det faktum att gruppen anses vara en bidragande orsak till hårdrocksgenrens födelse och blomstande är ju ett skäl så gott som något för att utforska bandet lite närmare.

Disraeli Gears anses av de flesta vara deras bästa inspelning och det hörs att detta är ett epokgörande album. Skivan låter verkligen suveränt med tanke på årtalet den är inspelad och framförandet är oerhört känslofyllt. Bitvis är det dock lite väl bluesigt för min smak och det är sällan det berör mig sådär exceptionellt. Men i låtar som t.ex. Tales Of Brave Ulysses spricker jag upp i ett stort leende.

6,5/10

Spotify: http://open.spotify.com/album/4SMNUQCyTvlO4vFEdXXG45

Alberta Cross - Broken Side Of Time (2009)

1. Song 3Three Blues (3:18)
2. ATX (4:45)
3. Taking Control (4:22)
4. Old Man Chicago (3:08)
5. Broken Side of Time (5:15)
6. Rise from the Shadows (6:50)
7. City Walls (3:37)
8. The Thief & the Heartbreaker (4:41)
9. Leave Us and Forgive Us (3:22)
10. Ghost of the City Life (5:19)

Detta purfärska album dök upp som en blixt från klar himmel för mig personligen. När man som jag håller hyfsat bra koll på vad som händer i musikvärlden idag är detta extra kul, lite som fallet var med Glasvegas förra året.

Alberta Cross är ett amerikanskt band med bas i New York men värt att notera är att bandledaren Petter Ericsson Stakee är född och uppvuxen i Sverige. Deras sound kan med viss enkelhet beskrivas som amerikansk rotrock med drag av country. De influenser som man tämligen tydligt kan skönja är Neil Young, The Band och The Black Crowes även om man också kan höra drag av lite nyare band som t.ex. Band Of Horses, Kings Of Leon, Fleet Foxes och My Morning Jacket.

Skivan har en nerv och en övertygelse som man ibland kan hitta hos nya fräscha talangfulla akter som har något stort framför sig. Och det, mina vänner, har sannerligen Alberta Cross. Jag är HELT övertygad om att man inom ett par års tid kommer att prata om detta band i avservärt större sammanhang än vad fallet är idag. Lyssna bara på den av känslor översvämmade rysaren Rise From The Shadows. Får du inte gåshud där är du gjort av sten! Eller varför inte den starkt U2-doftande ATX (låter den inte väldigt mycket "Bullet The Blue Sky" så säg?). Allt är inte lika himlastörtande tokbra men skivan saknar något som är i närheten av att kallas utfyllnad. Upptäck!

8/10

MySpace: http://www.myspace.com/albertacross

Spotify: http://open.spotify.com/album/2ElPvFyx1AvBH3Z1o5usA4