100. Iron Fire - To The Grave
Dansk Heavy Metal som jag tidigare haft svårt för men här lyckades de få till något som låter helt OK.
99. Megadeth – Endgame
Riffen finns ju där men när sångmelodierna saknas faller det hela tämligen platt.
98. Manic Street Preachers - Journal For Plague Lovers
Gigantisk besvikelse, vad hände egentligen?
97. Transatlantic - Whirlwind
Jag har förmodligen lyssnat alldeles för lite på detta mastodontverk. Men känslan av att det ändå inte vill lossna är allestädes närvarande.
96. Satellite – Nostalgia
Läcker prog rent generellt men kompositioner som genererar stora känslor saknas helt.
95. Killswitch Engage - Killswitch Engage
Killswitch Engage maler på i samma inkörda spår vilket leder att det känns som man hört det 100 gånger förut. Inte dåligt men inte heller särskilt uppseendeväckande. En dag på jobbet således.
94. Blackguard - Profugus Mortis
Skön Pagan Metal i stil med Ensiferum. Inget substitut men hyfsat trivsamt för stunden.
93. Roswell Six-Terra Incognita:Beyond The Horizon
På pappret skulle detta kunna bli riktigt jävla dyngbra men trots att det låter helrätt saknas den yttersta spetskompetensen när det kommer till att skriva intrigerande och memorabla låtar.
92. Crucified Barbara - Til Death Do Us Party
Första gången jag höjer ögonbrynen i positiv bemärkelse till detta band. Fortsätter formkurven stiga kan det bli ganska intressant till slut.
91. Coldspell - Infinite Stargaze
Mycket skön melodiös hårdrock för stunden. Inget som etsar sig fast i skallen dock.
__________________________________________________________
90. Dream Theater - Black Clouds & Silver Linings
Nja, några enstaka ljuspunkter men till sin helhet inget av deras bästa album.
89. Manimal - The Darkest Room
Manimal överträffade sina inspiratörer Queensrÿche när det gäller årets skivsläpp.
88. Mob Rules - Radical Peace
Mob Rules lär aldrig bli något stort band. Dock gör de aldrig bort sig så årets platta var som vanligt gedigen och jämn.
87. Saidian- Evercircle
Regelrätta Power Metal-släpp är faktiskt inte så vanligt nuförtiden men Saidian jobbar på med starka melodier som främsta adelsmärke.
86. Vangough - Manikin Parade
En trevlig nykomling för alla som gillar Pain Of Salvation och Dream Theater.
85. Them Crooked Vultures - Them Crooked Vultures
Skivan inleds mycket bra men svajar betänkligt ju längre in i plattan man kommer. Synd, då man hade extremt höga förväntningar här.
84.Leprous - Tall Poppy Syndrome
Norska Opeth-imitatörer som faktiskt lyckas rätt bra med sitt uppsåt här och där.
83. Sunstorm - House Of Dreams
Mycket svagare än den lysande debuten men klart gedigen AOR ändå.
82. Savage Circus - Of Doom And Death
Oerhört mycket sämre än debutplattan men dåligt blir det ju aldrig.
81. W.E.T. - s/t
Inom AOR-kretsar mycket omtalad platta och visst finns det vissa fog för hypen på sina ställen även det aldrig lyfter till några extrema höjder.
__________________________________________________________
80. Sirenia - The 13th Floor
Om man jämför med den epynomiska debutplattan är detta som ett helt annat band. Ändå klart bättre än det föregående stolpskottet till platta, kul att de på några spår försöker återgå till framgångskonceptet på At Sixes And Sevens.
79. Place Vendome - Streets Of Fire
Inte i klass med debutplattan men klart godkänt ändå. Michael Kiske sjunger dock bättre än någonsin.
78. Kiss-Sonic Boom
Ett halvlyckat försök att återgå till sitt klassiska 70-talssound. Klart duglig platta således.
77. Babylon Bombs - Babylon's Burning
Överraskande bra partyhårdrock med extremt catchiga melodier.
76. Placebo - Battle for the Sun
Förväntningar fanns men dessa infriades icke. Sent omsider har plattan växt något men ändå ett av deras svagaste alster.
75. Paul Cusick - Focal Point
Paul Cusick är en britt som har den goda smaken att framför Porcupine Tree-minnande prog. Detta är inte helt oävet även om något starkare melodier skulle vara eftersträvansvärt.
74. Europe - Last Look At Eden
Tyckte plattan var riktigt bra efter första genomlyssningen men sedan dog den totalt. Mycket bättre än Secret Society men klart svagare än Start From The Dark i min mening.
73. Deathstars - Night Electric Night
Deathstars formkurva fortsätter att sjunka. Melodierna och produktionen finn där men jag börjar tröttna på konceptet rejält nu.
72. Abramis Brama - Smakar Söndag
Mycket skön platta som tyvärr saknar det där lilla extra.
71. Foreigner - Can't Slow Down
Höjdpunkterna på denna platta håller riktigt hög klass men ojämnheten blir slående om man tittar till helheten. Klart bättre än förväntat dock.
__________________________________________________________
70. Saxon- Into The Labyrinth
Förutom ett par kanonspår en tämligen profillös Saxon-platta. Lionheart är fortfarande det överlägset bästa album de gjort under 2000-talet.
69. Saint Deamon – Pandeamonium
Något mer jämntjock än debutplattan men The Only One Sane är dock ruggigt bra!
68. Sparzanza - In Voodoo Veritas
Inledningen lovar mycket gott men sedan haltar det betänkligt. En klar besvikelse med tanke på den lysande föregångaren.
67. Degradead - Out Of Body Experience
Numera får jag ytterst sällan ut någon njutning av melodiös döds. Degradead är dock ett lysande undantag från den regeln.
66. Gazpacho - Tick Tock
Riktigt skön melanklisk prog som dock i långa loppet blir något grå och enformig.
65. Burning Point – Empyre
Burning Point har aldrig gjort mig riktigt besviken men årets skivsläpp tillhör inte deras starkaste tyvärr.
64. Leverage - Circus Colossus
Efter en något svagare andra platta bjöd Leverage i år på ett album fullt i klass med debutvaxet.
63. Brainstorm - Memorial Roots
Stabilt gäng som alltid levererar. Utan extrema höjdpunkter denna gång men jämnheten imponerar.
62. U.D.O. – Dominator
Ännu en U.D.O.-platta med allt vad det innebär. ’Nuff said.
61. Redemption - Snowfall On Judgment Day
Mycket läcker progmetall som med något starkare refränger skulle kunna bli något att räkna med.
__________________________________________________________
60. Bloodbound - Tabula Rasa
Med Urban Breed tillbaks i sättningen hade man förväntat sig något starkare än detta. Gediget men ändå deras klart sämsta platta.
59. Astra – The Weirding
Här snackar vi old school både när det gäller komponerande som produktion. Deras progrock är i sina bästa stunder briljant och i sina sämsta sövande tråkig.
58. W.A.S.P.-Babylon
Återvinningsfaktorn är fortfarande allt för hög men visst har Blackie fortfarande känslan kvar. Klart sämre än Dominator dock.
57. Morrissey - Years of Refusal
I’m Throwing My Arms Around Paris är en av årets bästa poplåtar. Sett till helheten spretar det dock lite för mycket för att rendera en högre placering.
56. House Of Lords-Cartesian Dreams
Ännu ett starkt album från detta melodiösa gäng.
55. Editors - In This Light and On This Evening
Härlig brittisk indiepop med stora inslag av elektronika. Ojämnt men bitivs grymt bra.
54. Hardcore Superstar-Beg For It
Här är det samma visa igen. På gott och ont.
53. Jaded Heart-Perfect Insanity
Skitbra melodiös hårdrock som dock inte håller hela vägen.
52. Cain´s Offering-Gather The Faithful
Bästa plattan som Timo Kotipelto sjungit på sedan Infinite med Stratovarius.
51. Shadow Gallery - Digital Ghosts
Med en ny sångare som starkt minner om Geoff Tate leverade Shadow Gallery återigen ett starkt album med bra dynamik.
__________________________________________________________
50. Thåström - Kärlek är för dom
Textmässigt är det briljant men ändå klart svagare än föregångaren.
49. Kreator - Hordes of Chaos
Ännu en fet thrash-smocka men ett klart kvalitetstapp i jämförelse med Enemy Of God och framför allt Violent Revolution.
48. Magnum - Into The Valley Of The Moonking
Magnum hittade formen igen på förgångaren och även om Into The Valley Of The Moonking fortsätter i samma hjulspår är det inte riktigt lika bra.
47. Guilt Machine - On This Perfect Day
Arjen Lucassen gör här ett avsteg från sitt Ayreon och använder sig av endast en sångare. Efter flertalet genomlyssningar lossnade plattan men det är LÅNGT ifrån någon Ayreon-klass.
46. Winger-Karma
Oj, detta överraskade mig grymt. Extremt lökiga texter men löjligt medryckande låtar råder bot på det.
45. Rammstein - Liebe Ist Für Alle Da
En grav besvikelse men det är ju ändå trots allt Rammstein vi pratar om så det är ju ändå pur kvalitet på det mesta som återfinns här.
44. Entwine – Painstained
Ett band som bara blir bättre och bättre. Ett tvärsnitt av musiken kan väl klassificeras som melankolisk Metal med starka melodier.
43. Wetton/Downes - Icon 3
Något svagare än de två föregående Icon-plattorna men dessa herrar gör ju aldrig bort sig.
42. Primal Fear - 16.6 (Before The Devil Knows You’re Dead)
Tysk Heavy Metal så det förslår och deras bästa album tillsammans med Seven Seals.
41. Heavenly - Carpe Diem
Mästerkopiatörerna har denna gång bestämt sig föra att addera ännu ett band att planka då ett par spår doftar starkt av Queen. Übermelodiöst och medryckande som vanligt men den plastiga och mjäkiga produktionen förtar en del av helhetsintrycket denna gång. Inte alls i klass med de två föregående fullträffarna således.
__________________________________________________________
40. Dark Moor – Autumnal
Autumnal är Dark Moors bästa album sedan tiden med Elisa som sångerska. Till en början tyckte jag detta var mycket bra men omdömet har sänkts något över tiden.
39. Julian Casablancas - Phrazes for the Young
Inledningen på denna soloplatta från Strokes-medlemmen Julian Casablancas är knäckande bra men därefter blir det något mer ordinärt.
38. Depeche Mode - Sounds of the universe
Ojämnt så det förslår. Den lysande öppnaren In Chains och ett par spår till är mycket mycket bra medan det även finns en del mer lättglömt. Depeche Mode är ju ändå ett så högkvalitativt band att i jämförelsen med andra band står sig även ett svagt Depeche-album starkt i konkurrensen. Dock, med tanke på att Playing The Angel var så bra renderade årets släpp en viss besvikelse.
37. Grave Digger - Ballads of a Hangman
Chris Boltendahl och hans mannar bjuder som vanligt på riff i stapelvara. Allsångsrefrängen i titelspåret är i klassisk Grave Digger-stil. Klart bra!
36. Lars Winnerbäck - Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen
Jag gillade Winnerbäcks första plattor men sedan tröttnade jag totalt och kunde nästan spy på honom. Därför blev jag överraskad att jag reagerade så positivt på nya plattan. Ett Sällsynt Exemplar är ruggig!
35. Dundertåget - Skaffa Ny Frisyr
Ruggigt skön platta även om jag bitvis har svårt för texterna. Strängen bjuder på sväng och melodier i överflöd.
34. Deportees - Under the pavement - The beach
Oerhört snygg och smart pop av bästa märke.
33. Powerwolf - Bible Of The Beast
Gillar man Metal med starka refränger måste man kolla upp Powerwolf. Bible Of The Beast är deras starkaste giv så här långt i karriären. Så bra att man nästan kan ha överseende med vampyrimagen...
32. Markus Krunegård - Prinsen av Peking
Den klart bästa av tvillingplattorna och jag har fortfarande svårt att få Hollywood Hills ur huvudet.
31. Phoenix - Wolfgang Amadeus Phoenix
Egensinnig men ändå ganska rak indiepop från Frankrike. Första plattan jag hört med dem men helt klart inte sista!
__________________________________________________________
30. Green Day - 21st Century Breakdown
Älskade plattan inledningsvis men dess lättillgänglighet har gjort att känslorna svalnat något. Skitbra ändå såklart.
29. Isis - Wavering Radiant
Wavering Radiant är det yppersta exemplet att man kan mixa ångest och skönhet som den naturligaste saken i världen.
28. Dear Hunter - Act III: Life And Death
Dear Hunter fortsätter på den inslagna vägen och har man hört bandet tidigare lär man känna igen sig. Jag tycker nog att Act II var något starkare men den var å andra sidan sjukt bra.
27. Lion's Share - The Dark Hours
Andra plattan med Nils Patrik Johansson på sång och den klart bästa. Tungt, melodiöst och oerhört proffsig Metal.
26. Pelican - What We All Come To Need
Detta var året då jag upptäckte instrumentalbandet Pelican. Hypnotiserande och berondeframkallande musik!
25. Pearl Jam – Backspacer
Pearl Jams starkaste platta sedan Vitalogy, vem hade kunnat ana det? En oerhört välkommen ”comeback”!
24. OSI – Blood
Detta är en platta man sakta men säkert sugs in i. Det som på ytan kan te sig montont och enformigt blomstrar till oanade höjder efter ett antal genomlyssningar.
23. Pure Reason Revolution - Amor Vincit Omnia
Uppföljaren till den briljanta The Dark Third gjorde mig inledningsvis inte besviken trots den ändrade soundinriktingen. De elektroniska inslagen kändes fräscha och passande. När jag nu återvänder till plattan upptäcker jag att mina tidigare omdömen har svalnat något. Trodde ju denna med lätthet skulle ta sig in på topp-10 när det begav sig. Så blev icke fallet...
22. Hurt - Goodbye to the Machine
Amerikanska alternativrockare som jag varit svag för länge. Goodbye To The Machine är ännu ett starkt album även om jag fortfarande håller Vol. 1 som kronjuvelen i diskografin.
21. Mantic Ritual – Executioner
Next Attack golvar mig fortfarande totalt. Om man liksom jag har Kill ’Em All som bas i den musikaliska uppväxten är detta ett enda stort smörgåsbord. Detta är nämligen en skiva som lyckas fånga själva essensen i det gamla och ändå få det att låta fräscht. De klart bästa retrothrashare jag stött på!
__________________________________________________________
20. Alice in Chains - Black Gives Way to Blue
Att Alice In Chains skulle kunna leverera ett såhär vitalt album som verkligen låter Alice In Chains UTAN Layne Staley trodde jag aldrig. Grymt bra och hade den bara varit något jämnare hade det räckt ända till topp-10.
19. Muse - The Resistance
Inte lika bra som föregångaren och ibland kanske lite för radioanpassat. Ändå ännu en mycket, mycket bra platta.
18. Ensiferum - From Afar
Mina finska favoriter har bara kanonalbum i diskografin. Att de med förra plattan bevisade att de trots Petri Lindroos var att räkna med blev än mer tydligt på From Afar som är deras mest varierade album till dags dato. Debuten är fortfarande ohotad dock såklart.
17. Candlemass - Death Magic Doom
Jag tvekade verkligen om Candlemass fortfarande hade det i sig men på Death Magic Doom bevisade de att så var fallet. Mycket bra album som fortfarande står sig väl.
16. Paradise Lost - Faith Divides Us - Death Unites Us
Årets skivsläpp bjöd på ett tyngre anslag som påminde om tiden runt Icon. Dock var återgången inte så brutal som först antogs då man även känner igen sig från de mer sentida albumen också. Efter att ha levt med plattan ett tag kan jag konstatera att jag givetvis, som alltid, älskar plattan men den är ändå något svagare än albumen de släppt efter Believe In Nothing.
15. Alberta Cross - Broken Side Of Time
När jag hörde Rise From The Shadows på P3 golvades jag direkt och beställde vinylen på stående fot. Fullängdaren är likaså den mycket bra och jag betraktar detta som en av årets stora uptäckter.
14. IQ – Frequency
Första genomlyssningen var en stor besvikelse. Betydde verkligen Martin Orford så mycket för bandet? Dock lossnade det rejält med tiden även om den inte når upp till mästerverket Dark Matter.
13. Mastodon - Crack The Skye
När skivan var ny utropade jag den som ett mästerverk. På något märkligt sätt tycker jag den inte alls är lika bra idag. The Czar och The Last Baron är fortfarande knäckande bra men i övrigt tycker jag det inte håller samma höga klass om när den var ny. Men det är ju ändå bättre än det mesta vilket placeringen skvallrar om...
12. Perssons Pack - Öster om Heden
Per Persson levererade över förväntan på detta fantasiska album som kan vara deras starkaste sedan den magiska debutplattan.
11. The Mars Volta - Octahedron
På Octahedron var anslaget något annorlunda än brukligt. Mindre intrikat och mycket lugnare, vilket verkade passa mig som handsken. Faktum är att detta är min favorit med bandet och det känns mycket jobbigt att lämna den utanför topp-10.
__________________________________________________________
10. Amorphis – Skyforger
Amorphis blev ett helt nytt band när Tomi Joutsen trädde in som frontman och sångare. Den briljanta Eclipse är fortfarande lika bra. Skyforger är nästan lika bra och Tomis dynamiska och fantastiska sång är fortfarande tillsammans med de underbara gitarrmelodierna den stora behållningen med bandet.
9. Mumford & Sons - Sigh No More
En fantastisk upptäckt som jag kan tacka min brorson för. Mumford & Sons störtsköna folkrock sticker verkligen ut med hjälp av suveräna melodier samt en känsla att stegra låtarna till gåshudsframkallande crescendon.
8. Eloy – Visionary
Den hett efterlängtade plattan med Eloy till och med överträffade förväntningarna. En soundmässig återgång till när bandet var som bäst och ett jämnstarkt album som kommer hålla länge.
7. Long Distance Calling - Avoid The Light
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i instrumentala låtar. Döm av min förvåning när jag då golvades av ett helinstrumentalt album (förutom Jonas Renskes gästspel på The Nearing Grave). Long Distance Calling bygger upp sina kompositioner bit för bit med hypnotiserande melodier och intrigerande arrangemang. Ett av årets snyggaste skivomslag dessutom vilket gör sig än bättre på vinylen som självklart är i min ägo.
6. Riverside - Anno Domini High Definition
Polens stoltheter tillika mästerproggarna Riverside har en diskografi mången konkurrent skulle kunna döda för. Med sitt fjärde album levererade de ännu ett storverk vilket i sig är en remarkabel insats. ADHD bjuder på något längre låtar än brukligt och i jämförelse med föregångaren känns skivan mer som en helhet och kommer mest till sin rätt när den spisas i sin fulla längd. Jag kanske inte golvades på samma sätt som tidigare men det har nog mest att göra med ett visst mått av igenkänningsfaktor samt extremt höga förväntningar. Sjukt bra ändå givetvis!
5. Phideaux - Number Seven
Phideaux är ett band som liksom smugit sig på mig utan att jag förstått det själv. Föregångaren Doomsday Afternoons briljans öppenbarade sig först efter ett par månader och därför fanns stora förväntningar på detta hett emotsätta släpp. Efter första genomlyssningarna var jag smått besviken, visst var det bra men var fanns de där förkrossande überkompositionerna som Formaldehyde etc? Jodå, efter att enträget spisat plattan öppenbarade de sig till slut även här (som t.ex. den knäckande öppnaren Waiting For The Axe To Fall) och faktum är att jag nu håller plattan som minst lika bra som sin föregångare. Ett oerhört vackert ALBUM som har ett skönt flow och måste avlyssnas från början till slut för att man skall få ut maximal effekt. Och allra bäst med hörlurar på.
4. Katatonia - Night is the New Day
Vi har fått vänta bra länge men det skulle visa sig att det var all mödan värt. Night Is The New Day är ett oerhört jämnstarkt album som dessutom låter alldeles fantastiskt. Mörkt, vackert och stämningsskapande. Den starkt Opeth-minnande Idle Blood var den omedelbara favoriten men den får nu stå tillbaka mot den förkrossande starka helheten.
3. White Lies - To Loose Myself
Förra året var det Glasvegas och årets brittiska sensation stod White Lies för. Från ingenstans slog de till med ett melankoliskt popalbum med en touch av 80-tal som spelats sinnesjukt mycket men ändå fortfarande låter lika fräscht och bra. Svärtan i texterna harmoniserar perfekt med de oemotståndligt vackra melodierna som etsar sig fast i hjärnan på ett brutalt sätt. Sinnesjukt bra helt enkelt!
2. Kent – Röd
Kent gjorde det igen! Röd bygger vidare på den inslagna linjen från Tillbaka Till Samtiden då inslagen av elektronisk musik är än mer påtagligt och känns mer naturligt än på föregångaren. Dessutom bjuder Röd på den bästa samling låtar de någonsin gjort om man bortser från Du Och Jag Döden. Stora ord, visst, men så känner jag faktiskt i dagsläget. Framtiden får utvisa om detta omdöme även består...
1. Porcupine Tree - The Incident
Att jag hade förväntningar på detta alster är ju decenniets understatement. Med denna gigantiska uppförsbacke i åtanke är det smått sensationellt att sångcykeln The Incident ändå överträffade dessa. En hisnande resa som bjuder på hela paletten av Porcupine Trees musikaliska gärning, när den är som bäst. Då kan man med lätthet bortse från att “bonusskivan” innehåller mer dödligt (om än jävligt bra) material. Jag har försökt jämföra The Incident med bandets övriga mästerverk men det går liksom inte. Jag nöjer mig med att konstatera att världens just nu bästa band gjorde det omöjliga igen. Tack för det Maestro Wilson!
Dansk Heavy Metal som jag tidigare haft svårt för men här lyckades de få till något som låter helt OK.
99. Megadeth – Endgame
Riffen finns ju där men när sångmelodierna saknas faller det hela tämligen platt.
98. Manic Street Preachers - Journal For Plague Lovers
Gigantisk besvikelse, vad hände egentligen?
97. Transatlantic - Whirlwind
Jag har förmodligen lyssnat alldeles för lite på detta mastodontverk. Men känslan av att det ändå inte vill lossna är allestädes närvarande.
96. Satellite – Nostalgia
Läcker prog rent generellt men kompositioner som genererar stora känslor saknas helt.
95. Killswitch Engage - Killswitch Engage
Killswitch Engage maler på i samma inkörda spår vilket leder att det känns som man hört det 100 gånger förut. Inte dåligt men inte heller särskilt uppseendeväckande. En dag på jobbet således.
94. Blackguard - Profugus Mortis
Skön Pagan Metal i stil med Ensiferum. Inget substitut men hyfsat trivsamt för stunden.
93. Roswell Six-Terra Incognita:Beyond The Horizon
På pappret skulle detta kunna bli riktigt jävla dyngbra men trots att det låter helrätt saknas den yttersta spetskompetensen när det kommer till att skriva intrigerande och memorabla låtar.
92. Crucified Barbara - Til Death Do Us Party
Första gången jag höjer ögonbrynen i positiv bemärkelse till detta band. Fortsätter formkurven stiga kan det bli ganska intressant till slut.
91. Coldspell - Infinite Stargaze
Mycket skön melodiös hårdrock för stunden. Inget som etsar sig fast i skallen dock.
__________________________________________________________
90. Dream Theater - Black Clouds & Silver Linings
Nja, några enstaka ljuspunkter men till sin helhet inget av deras bästa album.
89. Manimal - The Darkest Room
Manimal överträffade sina inspiratörer Queensrÿche när det gäller årets skivsläpp.
88. Mob Rules - Radical Peace
Mob Rules lär aldrig bli något stort band. Dock gör de aldrig bort sig så årets platta var som vanligt gedigen och jämn.
87. Saidian- Evercircle
Regelrätta Power Metal-släpp är faktiskt inte så vanligt nuförtiden men Saidian jobbar på med starka melodier som främsta adelsmärke.
86. Vangough - Manikin Parade
En trevlig nykomling för alla som gillar Pain Of Salvation och Dream Theater.
85. Them Crooked Vultures - Them Crooked Vultures
Skivan inleds mycket bra men svajar betänkligt ju längre in i plattan man kommer. Synd, då man hade extremt höga förväntningar här.
84.Leprous - Tall Poppy Syndrome
Norska Opeth-imitatörer som faktiskt lyckas rätt bra med sitt uppsåt här och där.
83. Sunstorm - House Of Dreams
Mycket svagare än den lysande debuten men klart gedigen AOR ändå.
82. Savage Circus - Of Doom And Death
Oerhört mycket sämre än debutplattan men dåligt blir det ju aldrig.
81. W.E.T. - s/t
Inom AOR-kretsar mycket omtalad platta och visst finns det vissa fog för hypen på sina ställen även det aldrig lyfter till några extrema höjder.
__________________________________________________________
80. Sirenia - The 13th Floor
Om man jämför med den epynomiska debutplattan är detta som ett helt annat band. Ändå klart bättre än det föregående stolpskottet till platta, kul att de på några spår försöker återgå till framgångskonceptet på At Sixes And Sevens.
79. Place Vendome - Streets Of Fire
Inte i klass med debutplattan men klart godkänt ändå. Michael Kiske sjunger dock bättre än någonsin.
78. Kiss-Sonic Boom
Ett halvlyckat försök att återgå till sitt klassiska 70-talssound. Klart duglig platta således.
77. Babylon Bombs - Babylon's Burning
Överraskande bra partyhårdrock med extremt catchiga melodier.
76. Placebo - Battle for the Sun
Förväntningar fanns men dessa infriades icke. Sent omsider har plattan växt något men ändå ett av deras svagaste alster.
75. Paul Cusick - Focal Point
Paul Cusick är en britt som har den goda smaken att framför Porcupine Tree-minnande prog. Detta är inte helt oävet även om något starkare melodier skulle vara eftersträvansvärt.
74. Europe - Last Look At Eden
Tyckte plattan var riktigt bra efter första genomlyssningen men sedan dog den totalt. Mycket bättre än Secret Society men klart svagare än Start From The Dark i min mening.
73. Deathstars - Night Electric Night
Deathstars formkurva fortsätter att sjunka. Melodierna och produktionen finn där men jag börjar tröttna på konceptet rejält nu.
72. Abramis Brama - Smakar Söndag
Mycket skön platta som tyvärr saknar det där lilla extra.
71. Foreigner - Can't Slow Down
Höjdpunkterna på denna platta håller riktigt hög klass men ojämnheten blir slående om man tittar till helheten. Klart bättre än förväntat dock.
__________________________________________________________
70. Saxon- Into The Labyrinth
Förutom ett par kanonspår en tämligen profillös Saxon-platta. Lionheart är fortfarande det överlägset bästa album de gjort under 2000-talet.
69. Saint Deamon – Pandeamonium
Något mer jämntjock än debutplattan men The Only One Sane är dock ruggigt bra!
68. Sparzanza - In Voodoo Veritas
Inledningen lovar mycket gott men sedan haltar det betänkligt. En klar besvikelse med tanke på den lysande föregångaren.
67. Degradead - Out Of Body Experience
Numera får jag ytterst sällan ut någon njutning av melodiös döds. Degradead är dock ett lysande undantag från den regeln.
66. Gazpacho - Tick Tock
Riktigt skön melanklisk prog som dock i långa loppet blir något grå och enformig.
65. Burning Point – Empyre
Burning Point har aldrig gjort mig riktigt besviken men årets skivsläpp tillhör inte deras starkaste tyvärr.
64. Leverage - Circus Colossus
Efter en något svagare andra platta bjöd Leverage i år på ett album fullt i klass med debutvaxet.
63. Brainstorm - Memorial Roots
Stabilt gäng som alltid levererar. Utan extrema höjdpunkter denna gång men jämnheten imponerar.
62. U.D.O. – Dominator
Ännu en U.D.O.-platta med allt vad det innebär. ’Nuff said.
61. Redemption - Snowfall On Judgment Day
Mycket läcker progmetall som med något starkare refränger skulle kunna bli något att räkna med.
__________________________________________________________
60. Bloodbound - Tabula Rasa
Med Urban Breed tillbaks i sättningen hade man förväntat sig något starkare än detta. Gediget men ändå deras klart sämsta platta.
59. Astra – The Weirding
Här snackar vi old school både när det gäller komponerande som produktion. Deras progrock är i sina bästa stunder briljant och i sina sämsta sövande tråkig.
58. W.A.S.P.-Babylon
Återvinningsfaktorn är fortfarande allt för hög men visst har Blackie fortfarande känslan kvar. Klart sämre än Dominator dock.
57. Morrissey - Years of Refusal
I’m Throwing My Arms Around Paris är en av årets bästa poplåtar. Sett till helheten spretar det dock lite för mycket för att rendera en högre placering.
56. House Of Lords-Cartesian Dreams
Ännu ett starkt album från detta melodiösa gäng.
55. Editors - In This Light and On This Evening
Härlig brittisk indiepop med stora inslag av elektronika. Ojämnt men bitivs grymt bra.
54. Hardcore Superstar-Beg For It
Här är det samma visa igen. På gott och ont.
53. Jaded Heart-Perfect Insanity
Skitbra melodiös hårdrock som dock inte håller hela vägen.
52. Cain´s Offering-Gather The Faithful
Bästa plattan som Timo Kotipelto sjungit på sedan Infinite med Stratovarius.
51. Shadow Gallery - Digital Ghosts
Med en ny sångare som starkt minner om Geoff Tate leverade Shadow Gallery återigen ett starkt album med bra dynamik.
__________________________________________________________
50. Thåström - Kärlek är för dom
Textmässigt är det briljant men ändå klart svagare än föregångaren.
49. Kreator - Hordes of Chaos
Ännu en fet thrash-smocka men ett klart kvalitetstapp i jämförelse med Enemy Of God och framför allt Violent Revolution.
48. Magnum - Into The Valley Of The Moonking
Magnum hittade formen igen på förgångaren och även om Into The Valley Of The Moonking fortsätter i samma hjulspår är det inte riktigt lika bra.
47. Guilt Machine - On This Perfect Day
Arjen Lucassen gör här ett avsteg från sitt Ayreon och använder sig av endast en sångare. Efter flertalet genomlyssningar lossnade plattan men det är LÅNGT ifrån någon Ayreon-klass.
46. Winger-Karma
Oj, detta överraskade mig grymt. Extremt lökiga texter men löjligt medryckande låtar råder bot på det.
45. Rammstein - Liebe Ist Für Alle Da
En grav besvikelse men det är ju ändå trots allt Rammstein vi pratar om så det är ju ändå pur kvalitet på det mesta som återfinns här.
44. Entwine – Painstained
Ett band som bara blir bättre och bättre. Ett tvärsnitt av musiken kan väl klassificeras som melankolisk Metal med starka melodier.
43. Wetton/Downes - Icon 3
Något svagare än de två föregående Icon-plattorna men dessa herrar gör ju aldrig bort sig.
42. Primal Fear - 16.6 (Before The Devil Knows You’re Dead)
Tysk Heavy Metal så det förslår och deras bästa album tillsammans med Seven Seals.
41. Heavenly - Carpe Diem
Mästerkopiatörerna har denna gång bestämt sig föra att addera ännu ett band att planka då ett par spår doftar starkt av Queen. Übermelodiöst och medryckande som vanligt men den plastiga och mjäkiga produktionen förtar en del av helhetsintrycket denna gång. Inte alls i klass med de två föregående fullträffarna således.
__________________________________________________________
40. Dark Moor – Autumnal
Autumnal är Dark Moors bästa album sedan tiden med Elisa som sångerska. Till en början tyckte jag detta var mycket bra men omdömet har sänkts något över tiden.
39. Julian Casablancas - Phrazes for the Young
Inledningen på denna soloplatta från Strokes-medlemmen Julian Casablancas är knäckande bra men därefter blir det något mer ordinärt.
38. Depeche Mode - Sounds of the universe
Ojämnt så det förslår. Den lysande öppnaren In Chains och ett par spår till är mycket mycket bra medan det även finns en del mer lättglömt. Depeche Mode är ju ändå ett så högkvalitativt band att i jämförelsen med andra band står sig även ett svagt Depeche-album starkt i konkurrensen. Dock, med tanke på att Playing The Angel var så bra renderade årets släpp en viss besvikelse.
37. Grave Digger - Ballads of a Hangman
Chris Boltendahl och hans mannar bjuder som vanligt på riff i stapelvara. Allsångsrefrängen i titelspåret är i klassisk Grave Digger-stil. Klart bra!
36. Lars Winnerbäck - Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen
Jag gillade Winnerbäcks första plattor men sedan tröttnade jag totalt och kunde nästan spy på honom. Därför blev jag överraskad att jag reagerade så positivt på nya plattan. Ett Sällsynt Exemplar är ruggig!
35. Dundertåget - Skaffa Ny Frisyr
Ruggigt skön platta även om jag bitvis har svårt för texterna. Strängen bjuder på sväng och melodier i överflöd.
34. Deportees - Under the pavement - The beach
Oerhört snygg och smart pop av bästa märke.
33. Powerwolf - Bible Of The Beast
Gillar man Metal med starka refränger måste man kolla upp Powerwolf. Bible Of The Beast är deras starkaste giv så här långt i karriären. Så bra att man nästan kan ha överseende med vampyrimagen...
32. Markus Krunegård - Prinsen av Peking
Den klart bästa av tvillingplattorna och jag har fortfarande svårt att få Hollywood Hills ur huvudet.
31. Phoenix - Wolfgang Amadeus Phoenix
Egensinnig men ändå ganska rak indiepop från Frankrike. Första plattan jag hört med dem men helt klart inte sista!
__________________________________________________________
30. Green Day - 21st Century Breakdown
Älskade plattan inledningsvis men dess lättillgänglighet har gjort att känslorna svalnat något. Skitbra ändå såklart.
29. Isis - Wavering Radiant
Wavering Radiant är det yppersta exemplet att man kan mixa ångest och skönhet som den naturligaste saken i världen.
28. Dear Hunter - Act III: Life And Death
Dear Hunter fortsätter på den inslagna vägen och har man hört bandet tidigare lär man känna igen sig. Jag tycker nog att Act II var något starkare men den var å andra sidan sjukt bra.
27. Lion's Share - The Dark Hours
Andra plattan med Nils Patrik Johansson på sång och den klart bästa. Tungt, melodiöst och oerhört proffsig Metal.
26. Pelican - What We All Come To Need
Detta var året då jag upptäckte instrumentalbandet Pelican. Hypnotiserande och berondeframkallande musik!
25. Pearl Jam – Backspacer
Pearl Jams starkaste platta sedan Vitalogy, vem hade kunnat ana det? En oerhört välkommen ”comeback”!
24. OSI – Blood
Detta är en platta man sakta men säkert sugs in i. Det som på ytan kan te sig montont och enformigt blomstrar till oanade höjder efter ett antal genomlyssningar.
23. Pure Reason Revolution - Amor Vincit Omnia
Uppföljaren till den briljanta The Dark Third gjorde mig inledningsvis inte besviken trots den ändrade soundinriktingen. De elektroniska inslagen kändes fräscha och passande. När jag nu återvänder till plattan upptäcker jag att mina tidigare omdömen har svalnat något. Trodde ju denna med lätthet skulle ta sig in på topp-10 när det begav sig. Så blev icke fallet...
22. Hurt - Goodbye to the Machine
Amerikanska alternativrockare som jag varit svag för länge. Goodbye To The Machine är ännu ett starkt album även om jag fortfarande håller Vol. 1 som kronjuvelen i diskografin.
21. Mantic Ritual – Executioner
Next Attack golvar mig fortfarande totalt. Om man liksom jag har Kill ’Em All som bas i den musikaliska uppväxten är detta ett enda stort smörgåsbord. Detta är nämligen en skiva som lyckas fånga själva essensen i det gamla och ändå få det att låta fräscht. De klart bästa retrothrashare jag stött på!
__________________________________________________________
20. Alice in Chains - Black Gives Way to Blue
Att Alice In Chains skulle kunna leverera ett såhär vitalt album som verkligen låter Alice In Chains UTAN Layne Staley trodde jag aldrig. Grymt bra och hade den bara varit något jämnare hade det räckt ända till topp-10.
19. Muse - The Resistance
Inte lika bra som föregångaren och ibland kanske lite för radioanpassat. Ändå ännu en mycket, mycket bra platta.
18. Ensiferum - From Afar
Mina finska favoriter har bara kanonalbum i diskografin. Att de med förra plattan bevisade att de trots Petri Lindroos var att räkna med blev än mer tydligt på From Afar som är deras mest varierade album till dags dato. Debuten är fortfarande ohotad dock såklart.
17. Candlemass - Death Magic Doom
Jag tvekade verkligen om Candlemass fortfarande hade det i sig men på Death Magic Doom bevisade de att så var fallet. Mycket bra album som fortfarande står sig väl.
16. Paradise Lost - Faith Divides Us - Death Unites Us
Årets skivsläpp bjöd på ett tyngre anslag som påminde om tiden runt Icon. Dock var återgången inte så brutal som först antogs då man även känner igen sig från de mer sentida albumen också. Efter att ha levt med plattan ett tag kan jag konstatera att jag givetvis, som alltid, älskar plattan men den är ändå något svagare än albumen de släppt efter Believe In Nothing.
15. Alberta Cross - Broken Side Of Time
När jag hörde Rise From The Shadows på P3 golvades jag direkt och beställde vinylen på stående fot. Fullängdaren är likaså den mycket bra och jag betraktar detta som en av årets stora uptäckter.
14. IQ – Frequency
Första genomlyssningen var en stor besvikelse. Betydde verkligen Martin Orford så mycket för bandet? Dock lossnade det rejält med tiden även om den inte når upp till mästerverket Dark Matter.
13. Mastodon - Crack The Skye
När skivan var ny utropade jag den som ett mästerverk. På något märkligt sätt tycker jag den inte alls är lika bra idag. The Czar och The Last Baron är fortfarande knäckande bra men i övrigt tycker jag det inte håller samma höga klass om när den var ny. Men det är ju ändå bättre än det mesta vilket placeringen skvallrar om...
12. Perssons Pack - Öster om Heden
Per Persson levererade över förväntan på detta fantasiska album som kan vara deras starkaste sedan den magiska debutplattan.
11. The Mars Volta - Octahedron
På Octahedron var anslaget något annorlunda än brukligt. Mindre intrikat och mycket lugnare, vilket verkade passa mig som handsken. Faktum är att detta är min favorit med bandet och det känns mycket jobbigt att lämna den utanför topp-10.
__________________________________________________________
10. Amorphis – Skyforger
Amorphis blev ett helt nytt band när Tomi Joutsen trädde in som frontman och sångare. Den briljanta Eclipse är fortfarande lika bra. Skyforger är nästan lika bra och Tomis dynamiska och fantastiska sång är fortfarande tillsammans med de underbara gitarrmelodierna den stora behållningen med bandet.
9. Mumford & Sons - Sigh No More
En fantastisk upptäckt som jag kan tacka min brorson för. Mumford & Sons störtsköna folkrock sticker verkligen ut med hjälp av suveräna melodier samt en känsla att stegra låtarna till gåshudsframkallande crescendon.
8. Eloy – Visionary
Den hett efterlängtade plattan med Eloy till och med överträffade förväntningarna. En soundmässig återgång till när bandet var som bäst och ett jämnstarkt album som kommer hålla länge.
7. Long Distance Calling - Avoid The Light
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i instrumentala låtar. Döm av min förvåning när jag då golvades av ett helinstrumentalt album (förutom Jonas Renskes gästspel på The Nearing Grave). Long Distance Calling bygger upp sina kompositioner bit för bit med hypnotiserande melodier och intrigerande arrangemang. Ett av årets snyggaste skivomslag dessutom vilket gör sig än bättre på vinylen som självklart är i min ägo.
6. Riverside - Anno Domini High Definition
Polens stoltheter tillika mästerproggarna Riverside har en diskografi mången konkurrent skulle kunna döda för. Med sitt fjärde album levererade de ännu ett storverk vilket i sig är en remarkabel insats. ADHD bjuder på något längre låtar än brukligt och i jämförelse med föregångaren känns skivan mer som en helhet och kommer mest till sin rätt när den spisas i sin fulla längd. Jag kanske inte golvades på samma sätt som tidigare men det har nog mest att göra med ett visst mått av igenkänningsfaktor samt extremt höga förväntningar. Sjukt bra ändå givetvis!
5. Phideaux - Number Seven
Phideaux är ett band som liksom smugit sig på mig utan att jag förstått det själv. Föregångaren Doomsday Afternoons briljans öppenbarade sig först efter ett par månader och därför fanns stora förväntningar på detta hett emotsätta släpp. Efter första genomlyssningarna var jag smått besviken, visst var det bra men var fanns de där förkrossande überkompositionerna som Formaldehyde etc? Jodå, efter att enträget spisat plattan öppenbarade de sig till slut även här (som t.ex. den knäckande öppnaren Waiting For The Axe To Fall) och faktum är att jag nu håller plattan som minst lika bra som sin föregångare. Ett oerhört vackert ALBUM som har ett skönt flow och måste avlyssnas från början till slut för att man skall få ut maximal effekt. Och allra bäst med hörlurar på.
4. Katatonia - Night is the New Day
Vi har fått vänta bra länge men det skulle visa sig att det var all mödan värt. Night Is The New Day är ett oerhört jämnstarkt album som dessutom låter alldeles fantastiskt. Mörkt, vackert och stämningsskapande. Den starkt Opeth-minnande Idle Blood var den omedelbara favoriten men den får nu stå tillbaka mot den förkrossande starka helheten.
3. White Lies - To Loose Myself
Förra året var det Glasvegas och årets brittiska sensation stod White Lies för. Från ingenstans slog de till med ett melankoliskt popalbum med en touch av 80-tal som spelats sinnesjukt mycket men ändå fortfarande låter lika fräscht och bra. Svärtan i texterna harmoniserar perfekt med de oemotståndligt vackra melodierna som etsar sig fast i hjärnan på ett brutalt sätt. Sinnesjukt bra helt enkelt!
2. Kent – Röd
Kent gjorde det igen! Röd bygger vidare på den inslagna linjen från Tillbaka Till Samtiden då inslagen av elektronisk musik är än mer påtagligt och känns mer naturligt än på föregångaren. Dessutom bjuder Röd på den bästa samling låtar de någonsin gjort om man bortser från Du Och Jag Döden. Stora ord, visst, men så känner jag faktiskt i dagsläget. Framtiden får utvisa om detta omdöme även består...
1. Porcupine Tree - The Incident
Att jag hade förväntningar på detta alster är ju decenniets understatement. Med denna gigantiska uppförsbacke i åtanke är det smått sensationellt att sångcykeln The Incident ändå överträffade dessa. En hisnande resa som bjuder på hela paletten av Porcupine Trees musikaliska gärning, när den är som bäst. Då kan man med lätthet bortse från att “bonusskivan” innehåller mer dödligt (om än jävligt bra) material. Jag har försökt jämföra The Incident med bandets övriga mästerverk men det går liksom inte. Jag nöjer mig med att konstatera att världens just nu bästa band gjorde det omöjliga igen. Tack för det Maestro Wilson!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar