Blur – Parklife (1994)

1. Girls & Boys (4:51)
2. Tracy Jacks (4:20)
3. End Of A Century (2:45)
4. Parklife (3:05)
5. Bank Holiday (1:42)
6. Badhead (3:25)
7. The Debt Collector (2:10)
8. Far Out (1:41)
9. To The End (4:05)
10. London Loves (4:15)
11. Trouble In The Message Centre (4:09)
12. Clover Over Dover (3:22)
13. Magic America (3:38)
14. Jubilee (2:47)
15. This Is A Low (5:07)
16. Lot 105 (1:17)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #53

Jag var tidigt inne på den exploderande Britpopvågen under början av 90-talet. Blurs debutplatta ”Leisure” införskaffades när den släpptes och den något oslipade men ändå till största delen lysande plattan med höjdpunkter som t.ex. ”There’s No Other Way”gjorde att bandet omedelbart blev lite av en favorit hos undertecknad. Uppföljaren ”Modern Life Is Rubbish” definierade deras sound med personlig prägel och här hade låtskrivandet utvecklats ännu mer. Jag älskade deras förnämliga fingertoppskänsla gällande melodier, Damon Albarns ärkebrittiska accent samt de något udda ackordföljderna.

Parklife är Blurs mästerverk och en uppvisning i varierat och lysande låtskrivande med grymma melodier som främsta adelsmärke. Smäktande ballader som To The End och End Of The Century går hand i hand med punkiga attacker som Jubilee och Bank Holiday som den självklaraste saken i världen. Allra bäst är dock det snärtiga titelspåret med kaxig recitation av skådespelaren Phil Daniels. En milstolpe inom Britpopen!

Topp- 3:

1. Parklife
2. Jubilee
3. End Of The Century

9/10

Spotify: http://open.spotify.com/album/0f52o69fi7MJErIiEMGFpi

Japan – Quiet Life (1979)

1. Quiet Life (4:53)
2. Fall in Love with Me (4:31)
3. Despair (5:56)
4. In Vogue (6:30)
5. Halloween (4:24)
6. All Tomorrow's Parties (5:43)
7. Alien (5:01)
8. The Other Side of Life (7:26)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #52

Brittiska Japan är ett band som jag har känt till sedan det begav sig, dock endast till namnet då det aldrig blivit av att jag kollat upp dem rent musikaliskt. Japans keyboardist Richard Barbieri verkar numera i Porcupine Tree och då jag är ett stort fan av detta band har jag efter alla dessa år fått upp intresset och suget att äntligen kolla upp Japan. Första plattan som införskaffades var ”Gentlemen Take Polaroids” (1980) för något år sedan men den imponerade inte alls på mig. Nu är det så alltså tack vare mitt projekt dags att kolla upp ännu ett album med Japan.

Quiet Life är bandets tredje album och stort avsteg från deras tidigare glaminriktade sound då denna bjuder på elektronisk new wave. Detta är definitivt inget som sätter sig direkt men efter tre genomlyssningar börjar plattan sjunka in så smått och jag måste säga att jag gillar vad jag hör. Klart bättre än tidigare nämnda platta även om det saknas lite grand för att nå upp till de riktigt höga betygen. Intressant platta som jag lär återkomma till.

Topp-3:

1. Quiet Life
2. Despair
3. Alien

6/10

Spotify: http://open.spotify.com/album/0QOBJYviordwqHAgv5g9m3

Bob Marley & The Wailers – Exodus (1977)

1. Natural Mystic (3:28)
2. So Much Things To Say (3:08)
3. Guiltiness (3:19)
4. The Heathen (2:32)
5. Exodus (7:39)
6. Jamming (3:31)
7. Waiting In Vain (4:15)
8. Turn Your Lights Down Low (3:39)
9. Three Little Birds (2:60)
10. One Love/People Get Ready (2:53)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #51

Jag hade en period under första halvan av 80-talet som jag dyrkade Bob Marley. Framför allt var det albumen Uprising och Confrontation som spisades flitigt. De tidiga albumen i hans karriär har jag dock dålig koll på och detta gäller i högsta grad Exodus som jag tidigare bara hört någon enstaka låt från.

Exodus spelades in i London efter att Bob hade flyttat dit efter ett mordförsök på Jamaica. Som vanligt bjuder skivan på ett oerhört skönt flow och hans känsla för riktigt starka melodier som gör att han sticker ut rejält från andra reggaeartister. Som helhet håller inte Exodus riktigt samma klass som mina personliga Marley-favoriter men det är tveklöst en solid samling låtar som erbjuds här ändå.

Topp-3:

1. Three Little Birds
2. Jamming
3. Waiting In Vain

6/10

Spotify: http://open.spotify.com/album/016hvTdh8VLkEzn7F3WAyz

The Jesus And Mary Chain – Darklands (1987)

1. Darklands (5:29)
2. Deep One Perfect Morning (2:43)
3. Happy When It Rains (3:36)
4. Down on Me (2:36)
5. Nine Million Rainy Days (4:29)
6. April Skies (4:00)
7. Fall (2:28)
8. Cherry Came Too (3:06)
9. On the Wall (5:05)
10. About You (2:33)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #50

Skotska The Jesus And Mary Chain satte ett stort avtryck i musikhistorien med sitt debutalbum Psychocandy. Låtarna var i grunden tämligen enkla, repetitiva och lånen från musikhistorien tydliga men när de kryddade detta med skramlig produktion och extrem distorsion blev det något eget.

Darklands är platta nummer två i ordningen och här hade trummisen Bobby Gillespie (Primal Scream) ersatts med trummaskin. Denna skiva är avsevärt mer luftig och melodiös och lutar mer åt indie/alternativ-scenen än debutens noisepop. Fortfarande är det relativt enkla låtar med attityd som ger ett oerhört coolt intryck. Och framför allt är det fortfarande väldigt bra och bröderna Reids bästa platta i min mening!

Topp-3:

1. Happy When It Rains
2. April Skies
3. Darklands

8/10

Spotify: http://open.spotify.com/album/6dgiVPlzBQvCDsP1Tm2enq

Deep Purple – Machine Head (1972)

1. Highway Star (6:05)
2. Maybe I'm A Leo (4:51)
3. Pictures Of Home (5:03)
4. Never Before (3:56)
5. Smoke On The Water (5:40)
6. Lazy (7:19)
7. Space Truckin' (4:31)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #49

Machine Head är Deep Purples sjätte album och räknas som en regelrätt klassiker inom hårdrocken. Skivan spelades in på ett hotell i Montreux då den ursprungliga inspelningsplatsen på ett Casino brann ner efter en konsert med Frank Zappa, en händelse som det berättas om i den monumentala riffklassikern Smoke On The Water.

Själv har jag aldrig varit något stort fan av Deep Purple även om jag inte med bästa vilja i världen kan påstå att de gjort något riktigt uselt. Det är bara återkomstplattan (nu svär jag i kyrkan) från 1984, Perfect Strangers, som renderat i kullerbyttor av glädje då den är så sjukt bra. Machine Heads betydelse för hårdrocken går inte att prata bort, och även om jag gillar plattan når mina sympatier inte på långa vägar upp till den mästerverksstatus den sedan länge erhållit. Inledande Highway Star är en kraftfull öppnare, melodistyrkan i Pictures Of Home ytterst njutbar och groovet i Never Before oemotståndligt. Dock tycker jag den bluesiga Maybe I’m A Leo är mer än lovligt sövande och den mestadels instrumentala Lazy ger mig inte mycket trots ekvilibristisk fulländning. Dessutom är såklart Smoke On The Water alldeles för sönderspelad vid det här laget. Bra, om än inte fantastisk platta.

Topp-3:

1. Highway Star
2. Never Before
3. Pictures Of Home

7/10

Spotify: http://open.spotify.com/album/2LaCtZxJ9pqS2lRKTlu8hx

Genesis – Selling England By The Pound (1973)

1. Dancing With The Moonlit Knight (8:04)
2. I Know What I Like (In Your Wardrobe) (4:07)
3. Firth Of Fifth (9:35)
4. More Fool Me (3:10)
5. The Battle Of Epping Forest (11:49)
6. After The Ordeal (4:13)
7. The Cinema Show (11:06)
8. Aisle Of Plenty (1:32)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #48

Som jag skrev i recensionen av The Lamb Lies Down On Broadway var Genesis länge ett svart hål för mig. När jag sedan upptäckte deras första period rämnade marken och numera rankar jag bandet som ett av mina stora favoritband. Allt detta tack vare Selling England By The Pound i allmänhet och låten Dancing With The Moonlit Knight i synnerhet som bokstavligen öppnade mina ögon.

Selling England By The Pound är tvivelsutan Genesis största stund och ett av de allra bästa albumen någonsin, alla kategorier. Plattan är en grymt sammanhållen resa fylld av diverse underbara småpartier som alla hjälper till att förgylla helheten. Det är sällan man avnjuter en platta med gåshud från start till mål men här är ett exempel där så är fallet. Fantastiska melodier, vackra instrumentala passager, underfundig och träffsäker lyrik. Ja, plattan har kort sagt allt och lite till. Ett mästerverk i sin fulla prakt!

Topp-3:

1. Firth Of Fifth
2. Dancing With The Moonlit Knight
3. The Battle Of Epping Forest

10/10

Spotify: http://open.spotify.com/album/2tSRe2rkdJvZWMOIZpu6lk

Meat Loaf – Bat Out Of Hell (1977)

1. Bat Out Of Hell (9:51)
2. You Took The Words Right Out Of My Mouth (Hot Summer Night) (5:04)
3. Heaven Can Wait (4:41)
4. All Revved Up With No Place To Go (4:20)
5. Two Out Of Three Ain't Bad (5:25)
6. Paradise By The Dashboard Light (8:28)
7. For Crying Out Loud (8:44)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #47

Jag har alltid varit av den uppfattningen att Meat Loaf i mångt och mycket är skräp. Detta har dock baserats på de enstaka låtar jag tagit del av genom radion och andra etermedier. Jag hade innan denna sittning faktiskt inte hört ett helt album med Meat Loaf från början till slut. Därför blev jag något överrumplad över hur bra bitar av Bat Out Of Hell verkligen är.

Bat Out Of Hell skrevs av vapendragaren Jim Steinman och hade inte skivbolaget satt stopp hade hans namn fått en större roll på skivomslaget. Delar av plattan utvecklades ur Steinmans musikal Neverland och det hörs verkligen då det är pompöst och storslaget på klassiskt rockopera-vis. Titelspåret som inleder plattan är helt enkelt sjukt bra och där har jag hittat en ny favorit. Dock är den överlägsen i sitt slag då det i långa loppet blir lite för mycket av det goda i form av ballader eller tråk-rock ’n roll. Skivan avslutas dock snyggt med den mäktiga For Crying Out Loud. Trots att plattan uppvisar en del brister känner jag mig ändå positivt överraskad. Förväntningarna var ju som sagt inte särskilt höga.

Topp-3:

1. Bat Out Of Hell
2. For Crying Out Loud
3. All Revved Up With No Place To Go

6/10

Spotify: http://open.spotify.com/album/4d31fIWBz62Xg0n87B37Zh

Sparks – Kimono My House (1974)

1. This Town Ain't Big Enough For Both Of Us (3:05)
2. Amateur Hour (3:37)
3. Falling In Love With Myself Again (3:03)
4. Here In Heaven (2:48)
5. Thank God It's Not Christmas (5:07)
6. Hasta Mañana, Monsieur (3:52)
7. Talent Is An Asset (3:21)
8. Complaints (2:50)
9. In My Family (3:48)
10. Equator (4:42)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #46

Jag introducerades till Sparks redan som 6-åring då jag fascinerades av det märkliga skivomslaget till Indiscreet (1975) där bröderna Ron och Russel Mael befinner sig på en gata i resterna av ett kraschat flygplan. Dock dröjde det ända tills för något år sedan innan jag på allvar satte mig in i bandet rent musikaliskt men bättre sent än aldrig.

Kimono My House är Sparks tredje platta och blev deras genombrott då den var ett klart lyft mot dess föregående alster. Deras härligt skruvade tillvägagångssätt avseende låtskrivandet följer inga lagar vilket leder till att originalitet är bandets adelsmärke. Trots stor experimentsluta och sjuka infall tappar Sparks dock ytterst sällan bort LÅTEN. Skivan sprudlar av smittande melodier samt egensinniga och läckra arrangemang. Kimono My House är den första i raden av en trio suveräna album som kom efter varandra där Propaganda är min absoluta favorit.

Topp-3:

1. This Town Ain't Big Enough For Both Of Us
2. Amateur Hour
3. Hasta Mañana, Monsieur

8/10

Spotify: http://open.spotify.com/album/7HfC3Cd8qSkGKqbOZi4Nbz

The Lemonheads – It’s A Shame About Ray (1992)

1. Rockin Stroll (1:47)
2. Confetti (2:45)
3. It's a Shame About Ray (3:07)
4. Rudderless (3:20)
5. My Drug Buddy (2:52)
6. The Turnpike Down (2:34)
7. Bit Part (1:51)
8. Alison's Starting to Happen (1:59)
9. Hannah & Gabi (2:40)
10. Kitchen (2:55)
11. Ceiling Fan in My Spoon (1:48)
12. Frank Mills (1:45)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #45

Amerikanska The Lemonheads bildades 1986 av frontmannen Evan Dando. Efter att ha levt i en undanskymd tillvaro fick de ett mindre genombrott med deras femte album "It’s A Shame About Ray". Detta troligtvis mycket tack vare albumets inneboende kvalitet men lite hjälp på traven kan nog tillskrivas den rådande grungevågen.

Plattan bjuder på ett koppel av föredömligt korta och snärtiga rocklåtar i den alternativa skolan med hög melodifaktor. Plattan återutgavs senare där deras cover av Simon & Garfunkels "Mrs. Robinson" ingick. Denna lysande version släpptes också på singel och gjorde stor succé. En mer än godkänd platta som rekommenderas å det varmaste!

Topp-3:

1. It's a Shame About Ray
2. Bit Part
3. My Drug Buddy

7/10

Spotify: http://open.spotify.com/album/6pFFRqFbkh3XDBBuiFZqye

Coldplay – Parachutes (2000)

1. Don't Panic (2:17)
2. Shiver (4:59)
3. Spies (5:18)
4. Sparks (3:47)
5. Yellow (4:29)
6. Trouble (4:30)
7. Parachutes (0:46)
8. High Speed (4:14)
9. We Never Change (4:09)
10. Everything's Not Lost (7:15)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #44

Efter att ha hört Don’t Panic på radion i samband med att Parachutes släpptes föll jag handlöst. En fantastisk låt där den ensliga gitarrslingan i refrängen trollband mig. Föga anade jag då att Coldplay skulle komma att bli ett av 00-talets absolut största pop/rock-band. När man nu ser tillbaks på plattan i retrospektivt hänseende kan man ju höra att allt redan fanns på plats redan på debuten, även om det storskaligt episka ännu inte hade blommat ut riktigt.

Parachutes är bitvis ett strålande debutalbum som har en jämn och fin standard rakt igenom. Dock är det bara är i en låt som Yellow de visar att de är kapabla för storverk, något som de sedermera skulle skämma bort oss med både en och två gånger. Men när resten av materialet ligger mellan bra och mycket bra är det bara att kapitulera för ett av det senaste decenniets allra bästa band.

Topp-3:

1. Yellow
2. Don’t Panic
3. Trouble

7/10

Spotify: http://open.spotify.com/album/6ZG5lRT77aJ3btmArcykra