1. Manic Street Preachers - Postcards From A Young Man
Trots att Manics är ett av mina allra största favoritband genom tiderna fanns det inte på kartan att de i nådens år 2010, 12 år sedan deras senaste storverk, skulle komma i närheten av att leverera något så storartat som detta. Faktum är att Postcards From A Young Man inte bara låter som när de peakade med Everything Must Go och This Is My Truth…Tell Me Yours, den håller likvärdig kvalitet. Helt obegripligt, helt underbart!!!
2. Pure Reason Revolution - Hammer And Anvil
Efter att ha levererat ett storverk till debutplatta (The Dark Third) förbryllades många av uppföljaren Amor Vincit Omnia där den progressiva rocken hade fått ge vika för inslag av electro, en platta som jag initialt gillade även om den svalnade ganska fort. Deras tredje album Hammer And Anvil känns som en smältdegel av dess två föregångare. Electroinslagen finns här fortfarande men låtstyrkan är helt i klass med debutverket. Om man hoppar över det obegripliga öppningsspåret Fight Fire bjuder PRR på en platta fylld av fantastiska och snillrika melodier som är sjukt beroendeframkallande.
3. Anathema - We're Here Because We're Here
Anathemas atmosfäriska rock är mil från den death/doom de begagnade sig i början av karriären. Deras åttonde album är en grym växarplatta som genererar gåshud från start till mål. Förutom melodistyrkan älskar jag deras sätt att arrangera låtarna där de byggs upp med lager på lager. Storslaget och mäktigt!
4. The National - High Violet
High Violet är The Nationals femte album och faktiskt det första jag hört med bandet. Efter att ha golvats av denna fantastiska platta, inte minst tack vare Matt Berningers magiska pipa, kommer jag garanterat arbeta mig igenom backkatalogen. Bloodbuzz Ohio och Runaway är två av årets allra bästa låtar som får mig att slå frivolter av ren eufori.
5. Chief - Modern Rituals
Ett av mina största upptäckter detta år. Chiefs blandar folkpop á la Fleet Foxes med melodistark Britpop i stil med The Verve och Coldplay. Det sistnämnda gör att dessa jänkare faller mig än mer på läppen än sina kollegor. Låtar som Breaking Walls, Night & Day och den starkt Verve-doftande Stealing är så briljanta att jag saknar ord.
6. Kent - En Plats I Solen
Endast åtta månader efter Röd dök En Plats I Solen upp helt utan förvarning. Farhågan att det skulle vara ett hastverk alternativt överblivet material från Röd var därför tämligen motiverad. Efter att ha levt med En Plats I Solen ett halvår kan man också konstatera att detta är långt ifrån Kents bästa stunder. Att det ändå är fruktansvärt bra säger en del om deras oerhörda kapacitet. Ismael är Kent när de är som bäst, Ensam Lång Väg Hem är en annan favorit som växt till sig med tiden men här finns även några spår som jag kan leva utan. Men ändå, överlag sjukt bra i vanlig ordning!
7. Arcade Fire - The Suburbs
Arcade Fire tar sig an uppgiften att följa upp mästerverket Neon Bible på största allvar. De tar i så att de nästan spricker och bjuder på ett maffigt epos om 16 låtar. Överambitiöst kan tyckas men faktum är att de går i land med uppgiften. De når förvisso inte upp till nämnda höjdare men detta är ett varierat och storslaget verk med ett gäng smått fantastiska kompositioner med City With No Children som själva kronjuvelen.
8. Khoma - A Final Storm
Förväntningarna var astronomiska då föregångaren The Second Wave har spelats in absurdum hemmavid. A Final Storm tar inga nya grepp utan detta är en logisk fortsättning av föregångaren. Trots att detta rakt igenom är sjukt bra blir jag inte lika golvad som fallet var med The Second Wave och det har nog att göra med att den påminner lite för starkt om det de gjort tidigare, första förälskelsen ni vet. Men ändå, ett av Sveriges bästa band levererar återigen!
9. Ghost – Opus Eponymous
Bandmedlemmarnas identitet i Ghost är fortfarande höljt i dunkel, ett gammalt beprövat koncept för att förhöja mystiken. Då deras ockulta hårdrock är så träffsäker och melodistark hade de säkerligen lyckats lika bra utan denna gimmick. Mercyful Fate och The Devil’s Blood är självklara referenser men produktionen och soundet luktar även en hel del 70-talshårdrock. De snygga harmonierna, melodistyrkan och produktionen gör detta till årets mest berättigade hype inom hårdrocken.
10. Beach House - Teen Dream
Det tog ett bra tag för mig innan jag förstod storheten med Teen Dream. Deras extremt snygga och långsamma drömpop smyger sig på sakta men säkert men väl där blir man fångad i ett järngrepp man inte vill ta sig ur. Magiskt och vederkvickande, som att vara på ett själsligt Spa.
11. The Pineapple Thief - Someone Here Is Missing
12. Johnossi – Mavericks
13. Midlake - The Courage Of Others
14. Black Mountain - Wilderness Heart
15. Arjen Lucassen's Star One - Victims Of The Modern Age
16. Band of Horses - Infinite Arms
17. Bad Religion - The Dissent Of Man
18. Treat - Coup De Grace
19. Elvenking – Red Silent Tides
20. Pain of Salvation - Road Salt One
21. Pretty Maids – Pandemonium
22. Avantasia - The Wicked Symphony
23. Kvelertak - Kvelertak
24. Masshysteri - Masshysteri
25. Stone Sour - Audio Secrecy
26. Bombus – Bombus
27. Moon Safari - Lover's End
28. Ratt - Infestation
29. Crematory – Infinity
30. Wuthering Heights – Salt
31. Y&T – Facemelter
32. Masterplan - Time To Be King
33. Teenage Fanclub – Shadows
34. Dark Tranquility - We Are The Void
35. Alter Bridge - III
36. Avantasia - Angel Of Babylon
37. Avenged Sevenfold - Nightmare
38. Asia – Omega
39. Sabaton - Coat Of Arms
40. Blind Guardian - At The Edge Of Time
41. Rasmus Kellerman - The 24th
42. Shearwater - The Golden Archipelago
43. God Is An Astronaut - Age Of The Fifth Sun
44. Helloween – 7 Sinners
45. The Tallest Man On Earth - The Wild Hunt
46. Accept - Blood Of The Nations
47. Iron Maiden - The Final Frontier
48. Overkill – Ironbound
49. Broken Social Scene - Forgiveness Rock Record
50. Steelwing - Lord Of The Wasteland
Playlist på Spotify: http://open.spotify.com/user/hawkson/playlist/3BXtnm1YI6WW9hIeMAyLaE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar