Badly Drawn Boy – The Hour Of The Bewilderbeast (2000)

1. The Shining (5:18)
2. Everybody's Stalking (3:39)
3. Bewilder (0:48)
4. Fall In A River (2:17)
5. Camping Next To Water (3:50)
6. Stone On The Water (3:58)
7. Another Pearl (4:27)
8. Body Rap (0:45)
9. Once Around The Block (3:44)
10. This Song (1:32)
11. Bewilderbeast (3:30)
12. Magic In The Air (3:43)
13. Cause A Rockslide (5:55)
14. Pissing In The Wind (4:19)
15. Blistered Heart (1:50)
16. Disillusion (5:19)
17. Say It Again (4:41)
18. Epitaph (3:50)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #79

Badly Drawn Boy är egentligen inget band utan ett soloprojekt skapat av en brittisk singer/songwriter vid namn Damon Gough. Gough tog sig namnet Badly Drawn Boy efter en figur i den tecknade serien Sam and his Magic Ball. Musikaliskt erbjuder Gough på sin egen variant av folkpop som långt ifrån bara är traditionell. Den klassiska folkpopen kryddas med diverse inslag som lo-fi och psykedelia och bär ekon av artister som Elliot Smith, Beck, Belle And Sebastian och Nick Drake.

The Hour Of The Wilderbeast är Badly Drawn Boys debutalbum och lyckades med att vinna 2000 års Mercury Prize. Om man nagelfar skivomslaget noggrant kan man se att det löst har baserats på DaVincis ”Den vitruvianske mannen”. Detta är i många stycken ett mycket starkt och förhållandevis varierat album. De 18 låtarna är kanske några för många men lejonparten övertygar starkt.

Topp-3:

1. Disillusion
2. Pissing In The Wind
3. Once Around The Block

7/10

Joy Division – Unknown Pleasures (1979)

1. Disorder (3:32)
2. Day Of The Lords (4:49)
3. Candidate (3:05)
4. Insight (4:29)
5. New Dawn Fades (4:47)
6. She's Lost Control (3:57)
7. Shadowplay (3:55)
8. Wilderness (2:38)
9. Interzone (2:16)
10. I Remember Nothing (5:53)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #78

Brittiska postpunkarna Joy Division bildades i Manchester 1976 av Ian Curtis, Bernard Sumner, Peter Hook och Stephen Morris. Bandet, som skulle komma att bli enormt inflytelserikt, var tämligen nyskapande med sitt kalla och mörka sound. Ian Curtis dystra sång, Peter Hooks framträdande bas och Bernard Sumners utsmyckande gitarrer var bandets främsta kännetecken. Bandet hann släppa två album innan de upplöstes, detta till följd av Ian Curtis självmord strax före andra plattan Closer skulle släppas. Resterande medlemmar bildade därefter New Order som även de skulle komma att bli väldigt inflytelserika.

Debutplattan Unknown Pleasures fullkomligt vibrerar av nerv och passion. Detta är på allvar, ärligt och från hjärtat. Redan det oerhört snygga skivomslaget signalerar att det är något stort som erbjuds. Det som vid en första anblick kan te sig stelt och kantigt utkristalliserar sig efter hand till något charmigt och oemotståndligt. Även om det finns några spår som känns ofärdiga är det överlag ett mästerligt album och en milstolpe inom musikhistorien.

Till sist vill jag bara rekommendera alla som inte sett den briljanta dokumentären om bandet, gjord av regissören Grant Gee 2007, att göra slag i saken. En dokumentär som berör, själv satt jag som fastnaglad hela speltiden.

Topp-3:

1. Shadowplay
2. Disorder
3. Day Of The Lords

8/10

Bad Company – Bad Company (1974)

1. Can't Get Enough (4:16)
2. Rock Steady (3:46)
3. Ready For Love (5:01)
4. Don't Let Me Down (4:22)
5. Bad Company (4:50)
6. The Way I Choose (5:05)
7. Movin' On (3:21)
8. Seagull (4:06)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #77

Vid bildandet av Bad Company 1973 fick de epitetet supergrupp då medlemmarna härstammade från klassiska band som Free och King Crimson. Det självbetitlade debutalbumet blev verkligen en enorm succé och har till dags dato sålt otroliga 5 miljoner exemplar och är enligt RIIA det 46:e mest sålda albumet från 70-talet.

Bad Companys bluesrock må vara ytterst kompetent och effektiv men personligen blir jag inte berörd av detta för fem öre. Totalt intetsägande musik i mina öron och jag blir bara mest irriterad när jag nu för första gången tvingats genomlida plattan i sin helhet. Detta omdöme gäller inte bara enbart den extremt sönderspelade Can’t Get Enough utan det gäller i stort sett hela skivan. Några få undantag finns dock, som den snygga Ready For Love som i alla fall påkallar min uppmärksamhet i viss mån. I övrigt, tämligen meningslös musik.

Topp-3:

1. Ready For Love
2. Movin' On
3. Bad Company

3/10

Simon and Garfunkel – Bookends (1968)

1. Bookends Theme (0:32)
2. Save the Life of My Child (2:48)
3. America (3:35)
4. Overs (2:18)
5. Voices of Old People (2:07)
6. Old Friends (4:05)
7. Bookends Theme (2:35)
8. Fakin' It (1:23)
9. Punky's Dilemma (3:19)
10. Mrs. Robinson (2:17)
11. A Hazy Shade of Winter (2:17)
12. At the Zoo (2:22)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #76

Den amerikanska folkrock-duon Simon And Garfunkel bildades i New York 1964. Paul Simon var låtskrivaren och dessa låtar framfördes tillsammans med Art Garfunkel med patenterad stämsång som främsta signum. Produktionen skötte de själva tillsammans med Roy Halee.

Bookends var duons fjärde skiva och ett konceptalbum i två delar. Skivans A-sida behandlar tankar om åldrandet och B-sidan består av oanvända låtar avsedda för soundtracket till filmen Mandomsprovet. Bookends blev en stor succé och nådde Billboardlistans första plats och genererade fyra hitsinglar.

Albumet rankas av de allra flesta som en tidlös klassiker men så långt vill jag inte sträcka mig. A-sidan består enligt mig, förutom den briljanta America, mestadels av utfyllnadsmaterial. B-sidan däremot är pur magi från början till slut. Den stora hitsingeln Mrs. Robinson har jag starka känslomässiga band till då den spelades flitigt hemmavid i barndomen och kan ha varit mitt livs allra första favoritlåt (tillsammans med Rolling Stones (I Can't Get No) Satisfaction). Det slutliga omdömet blir därför något splittrat då skivans båda sidor skiljer sig så kraftigt rent kvalitativt. B-sidan är dock, som redan påpekats, ett sällan skådat mästerverk!

Topp-3:

1. Mrs. Robinson
2. A Hazy Shade of Winter
3. America

7/10

Echo And The Bunnymen x 2

Echo And The Bunnymen – Porcupine (1983)


















1. The Cutter (3:56)
2. The Back of Love (3:14)
3. My White Devil (4:41)
4. Clay (4:15)
5. Porcupine (6:01)
6. Heads Will Roll (3:33)
7. Ripeness (4:50)
8. Higher Hell (5:01)
9. Gods Will Be Gods (5:25)
10. In Bluer Skies (4:33)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #74

Echo And The Bunnymen har redan avhandlats tidigare i denna blogg då debutalbumet Crocodiles från 1980 recenserades (7/10). Ytterligare två av bandets album finns representerade i boken ”1001 album du måste höra innan du hör” och jag har valt att beta av båda dessa två här och nu.

Echo And The Bunnymen beskrivs ofta som ett band tillhörande postpunkscenen som florerade under tidigt 80-tal. Personligen tycker jag melankolisk pop är en bättre och mer passande beskrivning. Bandets största tillgång är tvivelsutan vokalisten Ian McCulloch som har en sällan skådad förmåga att trollbinda med sitt säregna uttryck.

Bandets tredje album Porcupine är något av en växarplatta men har trots massor av speltid inte utvecklats så mycket att det tillhör mina absoluta favoriter med bandet. Förutom att plattan är tämligen ojämn lider den av att experimentlustan påverkat bandets melodistyrka som normalt sett är deras signum. Ett stabilt verk men då bandet i normalfallet brukar skämma bort mig med magi sitter man ändå lite besviken i slutändan. I The Cutter och The Back Of Love känner man dock igen Echo And The Bunnymen när de är som bäst!

Topp-3:

1. The Cutter
2. The Back of Love
3. Heads Will Roll

6/10

Echo And The Bunnymen – Ocean Rain (1984)


















1. Silver (3:22)
2. Nocturnal Me (4:57)
3. Crystal Days (2:24)
4. The Yo Yo Man (3:10)
5. Thorn of Crowns (4:52)
6. The Killing Moon (5:50)
7. Seven Seas (3:20)
8. My Kingdom (4:05)
9. Ocean Rain (5:12)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #75

Ocean Rain är Echo And The Bunnymens fjärde platta. Denna spelades delvis in i Paris tillsammans med en 35 man stark symfoniorkester. Detta märks då deras melankoliska, mörka men ändå melodiska pop här är mer storslagen än någonsin. Rent kvalitativt är detta ett av, om inte deras starkaste, album. The Killing Moon är albumets mest kända låt men här finns fler kompositioner av samma überstarka kaliber. Ett genomstarkt album där Ian McCulloch briljerar med sin närvaro och nerv.

Topp-3:

1. The Killing Moon
2. My Kingdom
3. Ocean Rain

8/10

Hanoi Rocks – Back To Mystery City (1983)

1. Strange Boys Play Weird Opening (0:42)
2. Malibu Beach Nightmare (2:46)
3. Mental Beat (5:04)
4. Tooting Bec Wreck (6:11)
5. Until I Get You (4:37)
6. Sailing Down the Tears (4:09)
7. Lick Summer Love (4:21)
8. Beating Gets Faster (3:51)
9. Ice Cream Summer (5:11)
10. Back to Mystery City (5:02)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #73

Finska Hanoi Rocks bildades 1979 och skulle visa sig få ett enormt inflytande på 80-talets glam- och hårdrocksscen. Sitt stora erkännande fick de faktiskt först efter att bandet hade splittrats. Musiken har rötter i svängig rock ’n roll i stil med Rolling Stones men soundet färgas även med inslag av punk och rena popmelodier. Mellan 1984 och 1984 släppte bandet inte mindre än sex album. Efter trummisen Razzles död i en bilolycka (orsakad av Mötley Crües sångare Vince Neil) löstes bandet upp 1985 för att sedemera återupplivas 2001.

Back To Mystery City är Hanoi Rocks tredje platta och är trots den slicka produktionen och det proffsiga framförandet präglad av nyfikenhet och en rebellisk känsla. Plattan är fylld av sväng och melodikrokar som etsar sig fast. Personligen tycker jag inte skivan är så helgjuten att den kan tituleras mästerverk men de smittande kompositionerna och den oerhörda dedikation som genomsyrar framförandet gör den smått oemotståndlig ändå.

Topp-3:

1. Until I Get You
2. Malibu Beach Nightmare
3. Mental Beat

7/10

Lloyd Cole And The Commotions – Rattlesnakes (1984)

1. Perfect Skin (3:16)
2. Speedboat (4:37)
3. Rattlesnakes (3:28)
4. Down on Mission Street (3:49)
5. Forest Fire (4:39)
6. Charlotte Street (3:55)
7. 2cv (2:52)
8. Four Flights Up (2:37)
9. Patience (3:40)
10. Are You Ready to Be Heartbroken? (3:06)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #72

Lloyd Cole är en brittisk singer-songwriter som i början av sin karriär jobbade tillsammans med bandet The Commotions. Bandmedlemmarna träffade han när han studerade filosofi och engelska på University of Glasgow. Efter tre album tillsammans flyttade han till New York och fortsatte sedan att jobba som soloartist. Lloyd har själv nämnt Bob Dylan och Booker T. The MGs som stora influenser i början av sin karriär.

Rattlesnakes är bandets debutverk och rent textmässigt fyllt av litterära inslag såväl som popkultursreferenser. Musikaliskt är det sjukt snygg och sofistikerad gitarrpop med smittsamma melodier i en fenomenal produktion. De 12-strängade gitarrerna minner om The Byrds och är balsam för själen, en stil som brukar betitlas Jangle Pop. Det enda man kan anmärka på är att det kan bli lite för mycket av samma vara i det långa loppet även om den känslan ändå är marginell. Många hyllar detta som ett mästerverk, riktigt så långt vill jag inte sträcka mig även om det till största delen är ruggigt bra!

Topp-3:

1. Perfect Skin
2. Are You Ready to Be Heartbroken?
3. Patience

8/10