2010 års bästa Album!

Då var det dags att traditionsenligt summera musikåret i listform. Trots att 2010 bjöd på en hel del godis tycker jag ändå att det var något svagare än brukligt. Glädjeämnena bestod av en hel del nyupptäckter samt ett gammalt favoritband som fick en tämligen oväntad nytändning. Jag bjuder här på min topp-50 som kan skrivas ut och användas som lathund, detta är facit mina vänner:

1. Manic Street Preachers - Postcards From A Young Man


















Trots att Manics är ett av mina allra största favoritband genom tiderna fanns det inte på kartan att de i nådens år 2010, 12 år sedan deras senaste storverk, skulle komma i närheten av att leverera något så storartat som detta. Faktum är att Postcards From A Young Man inte bara låter som när de peakade med Everything Must Go och This Is My Truth…Tell Me Yours, den håller likvärdig kvalitet. Helt obegripligt, helt underbart!!!


2. Pure Reason Revolution - Hammer And Anvil


















Efter att ha levererat ett storverk till debutplatta (The Dark Third) förbryllades många av uppföljaren Amor Vincit Omnia där den progressiva rocken hade fått ge vika för inslag av electro, en platta som jag initialt gillade även om den svalnade ganska fort. Deras tredje album Hammer And Anvil känns som en smältdegel av dess två föregångare. Electroinslagen finns här fortfarande men låtstyrkan är helt i klass med debutverket. Om man hoppar över det obegripliga öppningsspåret Fight Fire bjuder PRR på en platta fylld av fantastiska och snillrika melodier som är sjukt beroendeframkallande.


3. Anathema - We're Here Because We're Here


















Anathemas atmosfäriska rock är mil från den death/doom de begagnade sig i början av karriären. Deras åttonde album är en grym växarplatta som genererar gåshud från start till mål. Förutom melodistyrkan älskar jag deras sätt att arrangera låtarna där de byggs upp med lager på lager. Storslaget och mäktigt!


4. The National - High Violet


















High Violet är The Nationals femte album och faktiskt det första jag hört med bandet. Efter att ha golvats av denna fantastiska platta, inte minst tack vare Matt Berningers magiska pipa, kommer jag garanterat arbeta mig igenom backkatalogen. Bloodbuzz Ohio och Runaway är två av årets allra bästa låtar som får mig att slå frivolter av ren eufori.


5. Chief - Modern Rituals


















Ett av mina största upptäckter detta år. Chiefs blandar folkpop á la Fleet Foxes med melodistark Britpop i stil med The Verve och Coldplay. Det sistnämnda gör att dessa jänkare faller mig än mer på läppen än sina kollegor. Låtar som Breaking Walls, Night & Day och den starkt Verve-doftande Stealing är så briljanta att jag saknar ord.


6. Kent - En Plats I Solen


















Endast åtta månader efter Röd dök En Plats I Solen upp helt utan förvarning. Farhågan att det skulle vara ett hastverk alternativt överblivet material från Röd var därför tämligen motiverad. Efter att ha levt med En Plats I Solen ett halvår kan man också konstatera att detta är långt ifrån Kents bästa stunder. Att det ändå är fruktansvärt bra säger en del om deras oerhörda kapacitet. Ismael är Kent när de är som bäst, Ensam Lång Väg Hem är en annan favorit som växt till sig med tiden men här finns även några spår som jag kan leva utan. Men ändå, överlag sjukt bra i vanlig ordning!


7. Arcade Fire - The Suburbs


















Arcade Fire tar sig an uppgiften att följa upp mästerverket Neon Bible på största allvar. De tar i så att de nästan spricker och bjuder på ett maffigt epos om 16 låtar. Överambitiöst kan tyckas men faktum är att de går i land med uppgiften. De når förvisso inte upp till nämnda höjdare men detta är ett varierat och storslaget verk med ett gäng smått fantastiska kompositioner med City With No Children som själva kronjuvelen.


8. Khoma - A Final Storm


















Förväntningarna var astronomiska då föregångaren The Second Wave har spelats in absurdum hemmavid. A Final Storm tar inga nya grepp utan detta är en logisk fortsättning av föregångaren. Trots att detta rakt igenom är sjukt bra blir jag inte lika golvad som fallet var med The Second Wave och det har nog att göra med att den påminner lite för starkt om det de gjort tidigare, första förälskelsen ni vet. Men ändå, ett av Sveriges bästa band levererar återigen!


9. Ghost – Opus Eponymous


















Bandmedlemmarnas identitet i Ghost är fortfarande höljt i dunkel, ett gammalt beprövat koncept för att förhöja mystiken. Då deras ockulta hårdrock är så träffsäker och melodistark hade de säkerligen lyckats lika bra utan denna gimmick. Mercyful Fate och The Devil’s Blood är självklara referenser men produktionen och soundet luktar även en hel del 70-talshårdrock. De snygga harmonierna, melodistyrkan och produktionen gör detta till årets mest berättigade hype inom hårdrocken.


10. Beach House - Teen Dream


















Det tog ett bra tag för mig innan jag förstod storheten med Teen Dream. Deras extremt snygga och långsamma drömpop smyger sig på sakta men säkert men väl där blir man fångad i ett järngrepp man inte vill ta sig ur. Magiskt och vederkvickande, som att vara på ett själsligt Spa.


11. The Pineapple Thief - Someone Here Is Missing
12. Johnossi – Mavericks
13. Midlake - The Courage Of Others
14. Black Mountain - Wilderness Heart
15. Arjen Lucassen's Star One - Victims Of The Modern Age
16. Band of Horses - Infinite Arms
17. Bad Religion - The Dissent Of Man
18. Treat - Coup De Grace
19. Elvenking – Red Silent Tides
20. Pain of Salvation - Road Salt One

21. Pretty Maids – Pandemonium
22. Avantasia - The Wicked Symphony
23. Kvelertak - Kvelertak
24. Masshysteri - Masshysteri
25. Stone Sour - Audio Secrecy
26. Bombus – Bombus
27. Moon Safari - Lover's End
28. Ratt - Infestation
29. Crematory – Infinity
30. Wuthering Heights – Salt

31. Y&T – Facemelter
32. Masterplan - Time To Be King
33. Teenage Fanclub – Shadows
34. Dark Tranquility - We Are The Void
35. Alter Bridge - III
36. Avantasia - Angel Of Babylon
37. Avenged Sevenfold - Nightmare
38. Asia – Omega
39. Sabaton - Coat Of Arms
40. Blind Guardian - At The Edge Of Time

41. Rasmus Kellerman - The 24th
42. Shearwater - The Golden Archipelago
43. God Is An Astronaut - Age Of The Fifth Sun
44. Helloween – 7 Sinners
45. The Tallest Man On Earth - The Wild Hunt
46. Accept - Blood Of The Nations
47. Iron Maiden - The Final Frontier
48. Overkill – Ironbound
49. Broken Social Scene - Forgiveness Rock Record
50. Steelwing - Lord Of The Wasteland

Playlist på Spotify: http://open.spotify.com/user/hawkson/playlist/3BXtnm1YI6WW9hIeMAyLaE

SUEDE x 2

Suede – Suede (1993)


















1. So Young (3:38)
2. Animal Nitrate (3:27)
3. She's Not Dead (4:33)
4. Moving (2:50)
5. Pantomime Horse (5:49)
6. The Drowners (4:10)
7. Sleeping Pills (3:51)
8. Breakdown (6:02)
9. Metal Mickey (3:27)
10. Animal Lover (4:17)
11. The Next Life (3:32)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #70

Brittiska Suede rankas allmänt som ett av de viktigaste och mest inflytelserika banden under 90-talet. De var tveklöst ett av de banden som var orsaken till den enorma Britpop-våg som sköljde över oss under detta decennium. Bandet bildades av sångaren Brett Anderson och Justine Frischman 1989 under deras tid på University Collage London. Det tog dock fart på allvar 1990 när den då 19-årige gitarristen Bernard Butler blev medlem.

Efter diverse hyllade singelsläpp 1992 släpptes debutplattan året efter. Plattan var extremt efterlängtad då bandet var Englands mest omtalade band vid detta tillfälle, hype är ett svagt ord i sammanhanget. Själv inhandlade jag den på releasedagen och föll handlöst. När jag idag ser tillbaka lite nyktert kan jag tycka att den inte riktigt är sådär helgjuten som mitt omdöme var när det begav sig. Det finns trots allt ett par bagateller instoppade här och var även om höjdpunkterna fortfarande är sinnesjukt bra!

Topp-3:

1. Animal Nitrate
2. So Young
3. Metal Mickey

8/10


Suede – Dog Man Star (1994)


















1. Introducing the Band (2:38)
2. We Are the Pigs (4:19)
3. Heroine (3:22)
4. The Wild Ones (4:50)
5. Daddy's Speeding (5:22)
6. The Power (4:31)
7. New Generation (4:37)
8. This Hollywood Life (3:50)
9. The 2 of Us (5:45)
10. Black or Blue (3:48)
11. The Asphalt World (9:25)
12. Still Life (5:23)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #71

Med tanke på vad jag nyss skrivit om mina känslor för Suedes debutplatta skulle man kunna tro att jag hängde på låset när det var dags för uppföljaren. Av anledningar jag idag inte kan återskapa i minnet var så dock inte fallet. Faktum är att jag inte ens äger plattan, minns att jag bandade plattan av en kompis något halvår efter att den släpptes och att jag inte alls blev hänförd. Sedan föll plattan i glömska och detta bestod trots att jag älskade den tredje och briljanta fullängdaren Coming Up som släpptes efter Bernard Butlers avhopp.

När jag idag återknyter bekantskapen till Dog Man Star är jag förbryllad. För det jag hör är en helt makalös platta där det bästa från debuten förfinats in i minsta detalj och resulterat i ren och skär perfektion. Debutens juvenila charm saknas möjligen men här finns istället en positiv mognadseffekt över hela linjen. Visst är det härligt att upptäcka något man inte sett och hört tidigare? Dog Man Star är en genuin fullträff, sanna mina ord!

Topp-3:

1. The Wild Ones
2. Still Life
3. Heroine

9/10

Teenage Fanclub – Bandwagonesque (1991)

1. The Concept (6:07)
2. Satan (1:22)
3. December (3:03)
4. What You Do to Me (2:00)
5. I Don't Know (4:36)
6. Star Sign (4:53)
7. Metal Baby (3:39)
8. Pet Rock (2:35)
9. Sidewinder (3:03)
10. Alcoholiday (5:26)
11. Guiding Star (2:48)
12. Is This Music? (3:57)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #69

Glasgow-bördiga Teenage Fanclub kom fram ur den s.k. C86-scenen där även band som Primal Scream, The Jesus And Mary Chain och The Vaselines ingick. Deras gitarrpop bär starka drag av amerikansk västkust avseende band som The Byrds och Big Star, dock förstärkt med distade gitarrer. Framför allt är harmonisången ett särpräglat drag.

Bandwagonesque var bandets tredje platta och innebar deras kommersiella genombrott. Plattan blev av den amerikanska musiktidskriften Spin utnämnd till årets bästa platta, på andra plats kunde man hitta Nevermind med Nirvana. Personligen tycker jag bandet har en tendens att vara lite ojämna då och då men deras plattor förgylls regelmässigt alltid av ett gäng briljanta kompositioner. På detta album är det The Concept och What You Do To Me som genererar gåshud å det grövsta, men det finns även ett antal bagateller som drar ner helheten en smula. Jag avslutar med att citera plattans inledning som i all sin enkelhet är en lysande varudeklaration:

”She wears denim wherever she goes
Says she's gonna get some records by the Status Quo, oh yeah!”

Topp-3:

1. What You Do To Me
2. The Concept
3. Star Sign

7/10

The Triffids – Calenture (1987)

1. Bury Me Deep In Love (4:04)
2. Kelly's Blues (4:34)
3. Trick Of The Light (3:50)
4. Hometown Farewell Kiss (4:33)
5. Unmade Love (4:01)
6. Open For You (3:05)
7. Holy Water (3:17)
8. Blinder By The Hour (4:24)
9. Vagabond Holes (3:57)
10. Jerdacuttup Man (4:59)
11. Calenture (1:10)
12. Save What You Can (4:30)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #68

Australiensiska The Triffids bildades i Perth 1978. När bandet splittrades 1989 hade de hunnit med att släppa fem album. Deras musik kan beskrivas som melankolisk pop med drag av postpunk. Framför allt är det vokalisten David McComb som förgyller musiken med sin själfulla röst.

Calenture var bandets fjärde album och nådde så långt som en 24:e plats på den svenska försäljningslistan. Inspelningen av plattan kantades av problem och de första försöken fick skrotas. Bandet startade därefter om på ny kula med en ny producent. Personligen har jag alltid varit väldigt svag för The Triffids även om det är ett band man tyvärr glömmer bort ibland. Ett tämligen underskattat band som det pratas allt för lite om. Själv tycker jag andra plattan Born Sandy Devotional (som innehåller den magiska Wide Open Road) är deras Magnum Opus och även om Calenture är mycket bra även den når den inte alls upp till nämnda plattas extravagans.

Topp-3:

1. Bury Me Deep In Love
2. Trick Of The Light
3. Save What You Can

7/10

Moby – Play (1999)

1. Honey (3:27)
2. Find My Baby (3:58)
3. Porcelain (4:01)
4. Why Does My Heart Feel So Bad? (4:23)
5. South Side (3:48)
6. Rushing (2:58)
7. Bodyrock (3:34)
8. Natural Blues (4:12)
9. Machete (3:36)
10. 7 (1:00)
11. Run On (3:44)
12. Down Slow (1:32)
13. If Things Were Perfect (4:16)
14. Everloving (3:24)
15. Inside (4:46)
16. Guitar Flute & String (2:07)
17. The Sky Is Broken (4:16)
18. My Weakness (3:37)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #67

”Play” är det femte albumet i ordningen med Moby (eller Richard Melville Hall som han egentligen heter). Detta var hans första platta som slog riktigt ordentligt inom mainstreamfåran då ett antal hitsinglar genererades från albumet. Tidigare hade han mest nått stor ryktbarhet inom electronic/dance-scenen.

”Play” skiljer sig en del från andra plattor inom den elektroniska dansmusiken då den även hämtar en hel del inspiration från gospel och folkmusik. Variationsrikedomen är tämligen stor och sträcker sig från housemusik och ambient till närmast pur rock. Jag kan inte säga att jag går igång på alla cylindrar till detta men det finns onekligen guldkorn, inte minst de inledande tre spåren som samtliga valdes som singlar samt den rockande South Side. Skivans längd är inte till dess fördel då det finns ordentliga svackor här och var. Ett klart godkänt album men inte så mycket mer.

Topp-3:

1. Porcelain
2. South Side
3. Find My Baby

5/10

The Killers – Sam’s Town (2006)

1. Sam's Town (4:06)
2. Enterlude (0:50)
3. When You Were Young (3:40)
4. Bling (Confession of a King) (4:08)
5. For Reasons Unknown (3:32)
6. Read My Mind (4:07)
7. Uncle Jonny (4:26)
8. Bones (3:47)
9. My List (4:08)
10. This River Is Wild (4:38)
11. Why Do I Keep Counting? (4:24)
12. Exitlude (2:27)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #66

Amerikanska indierockarna The Killers sägs ha tagit sitt namn från trumsetet i det fiktiva bandet i New Orders musikvideo till låten "Crystal". ”Sam’s Town” är bandets andra album och skall enligt bandets sångare Brandon Flowers i kronologisk ordning beröra alla viktiga händelser som har gjort honom till den han är idag. Plattan har sålt 4 miljoner exemplar över hela världen.

Det verkligen hörs att The Killers vill bli nästa U2, de kämpar oerhört för att transformera deras indierock till storslagen arenarock. Just denna kombination tilltalar mig då det är medryckande utan att bli ostigt och billigt. Brandon Flowers sångröst har en nerv som gör att de klistriga låtarna får kött och blod. Bitvis grymt bra men i min mening skulle deras fullträff komma i och med nästa platta ”Day & Age” som släpptes 2008.

Topp-3:

1. Read My Mind
2. For Reasons Unknown
3. When You Were Young

7/10

The Who - Tommy (1969)

1. Overture (5:21)
2. It's A Boy (0:38)
3. 1921 (2:49)
4. Amazing Journey (3:24)
5. Sparks (3:46)
6. Eyesight to the Blind (The Hawker) (2:13)
7. Christmas (4:34)
8. Cousin Kevin (4:07)
9. The Acid Queen (3:34)
10. Underture (10:09)
11. Do You Think It's Alright? (0:24)
12. Fiddle About (1:29)
13. Pinball Wizard (3:01)
14. There's A Doctor (0:23)
15. Go to the Mirror, Boy! (3:49)
16. Tommy Can You Hear Me? (1:36)
17. Smash the Mirror (1:35)
18. Sensation (2:27)
19. Miracle Cure (0:12)
20. Sally Simpson (4:12)
21. I'm Free (2:40)
22. Welcome (4:34)
23. Tommy's Holiday Camp (0:57)
24. We're Not Gonna Take It (7:08)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #65

Tommy var ett av de första framgångsrika konceptalbumen där samtliga texter bildar en lång berättelse. Temat är Tommy, som är en döv, blind, och stum pojke som får ett flipperspel i present och blir med tiden världsbäst i denna gren. Upphöjd till något av en rockstjärna försöker han grundlägga en ny religion vilket så smått utmynnar i kalabalik. Rockoperan behandlar flera kontroversiella ämnen, såsom barnmisshandel, incest och drogmissbruk. 1975 gjordes Tommy till film i regi av Ken Russel.

Att detta är en rockopera märks inte bara textmässigt, rent musikaliskt känns det som att det är en saga man hör. Låtarna flyter ihop och är variationsrika för att understödja det lyriska temat hela vägen. Ett album att lyssna på från början till slut således. Dock är det få dubbelalbum som lyckas hålla uppe kvaliteten hela vägen och detta är inget undantag då det finns en del svackor här och var. Höjdpunkterna är dock extremt njutbara och i det stora hela är det ett mäktigt epos som var före sin tid.

Topp-3:

1. 1921
2. Pinball Wizard
3. The Acid Queen

7/10