2011 års bästa Album!

Ännu ett år har gått och det är dags att summera vad det innebar i musikalisk väg för undertecknad. Arbetsbördan för att sammanställa årets lista var betydligt tyngre än föregående år och vittnar om att 2011 var en klar uppryckning. Luta er tillbaks, Hawk levererar årets facit folks!:

1. Opeth – Heritage


















Förväntningarna var givetvis skyhöga när det var dags för Sveriges bästa band att återigen leverera en dos proggig hårdrock. När det denna gång utannonserades att Mikael Åkerfeldt enbart skulle hänge sig åt rensång samt att det musikaliskt såväl som ljudmässigt skulle vara ett fullfjädrat dyk rakt ner i 70-talsmyllan förhöjdes dessa förväntningar. Inte för att jag på något sätt har tröttnat på det klassiska Opeth-soundet men denna stiländring var ändå något man suktat efter under några år med tanke på Mikaels personliga fäbless för denna era. Man liksom anade vad som stod bakom hörnet. Första intrycket var dock något tveksamt men när skivan väl sjunkit in förändrades detta omdöme på ett brutalt sätt. En fullkomligt magisk platta som känns både ondskefull och vacker på en och samma gång. Pur magi!


2. Fleet Foxes - Helplessness Blues


















Fleet Foxes debutplatta hyllades enhälligt och det med rätta. Jag ställde mig dock tveksam till om de skulle kunna följa upp detta alster då inspelningen försenades och verkade kantas av problem. Mina farhågor var dock ogrundade då jag golvades från första stund. Vad jag då inte visste var att Helplessnes Blues skulle växa, och växa, och växa, och banne mig om den fortfarande inte gör det. Det var länge sedan jag införskaffade och hårdpluggade ett album som ändå känns fräschare för var gång den spisas. Så till den milda grad att den till och med hotade Opeth om guldplaketten. Debuten känns nästan som en parentes i jämförelse. Ja, SÅ bra är Helplessness Blues.


3. The Decemberists - The King Is Dead


















The King Is Dead var plattan som till sist fick mig att förstå The Decemberists storhet. Av någon outgrundlig anledning hade jag nämligen inte gjort det tidigare men efter att ha fallit som en fura över The King Is Dead rankar jag numera bandet som ett av mina favoritband just nu. Jag har under året införskaffat samtliga deras plattor på vinyl och älskar det mesta de gjort. The King Is Dead är en fantastisk uppvisning av melodisk folkrock med den fantastiske Colin Meloy i spetsen.


4. The Vaccines - What Did You Expect From The Vaccines?


















Jag har under året titt som tätt lyssnat på webbradiokanalen gimmeindie.se och då och då upptäckt ett antal nya kanonband. ”Post Break-Up Sex” med The Vaccines var en sådan låt som gjorde mig rent euforisk och jag hängde på låset när plattan släpptes. Jag var dock tveksam till om de skulle kunna leverera ett album i klass med nämnda låt, ett faktum som tyvärr är alltför vanligt när det gäller indieband. Mina farhågor besannades dock inte. The Vaccines har en smittande melodikänsla som genererar endorfinkickar av gigantiska mått. De lånar friskt från musikhistorien, 60-talspop, punk, Britpop, you name it. Kommer aldrig glömma en löprunda när jag på trötta ben efter en mil bytte album till What Did You Expect From The Vaccines? varefter jag på lätta ben avverkade ytterligare 5 km av bara farten.


5. Coldplay - Mylo Xyloto


















Efter att ha avnjutit en fantastisk sommarkväll tillsammans med Coldplay på Where The Action Is förstod man att Chris Martin med mannar hade ännu ett storverk på gång. De låtar som spelades från Mylo Xyloto förvarnade nämligen om detta. Möjligen att plattan kanske är snäppet för bombatisk och storslagen men vem kan värja sig mot dessa monsterlåtar?! Charlie Brown är min stora favorit och aspirerar om titeln årets låt.


6. White Lies - Ritual


















White Lies mästerliga debutplatta To Lose Myself hamnade på tredje plats när 2009 års bästa album summerades. Därför var förväntningarna på dess uppföljare löjligt stora. På Ritual tar bandet i så att de nästan spricker. Bombastiska melodier från höger och vänster och rent anabolstinna arrangemang lyfter de genomarbetade kompositionerna till oanade höjder. Efter att ha hårdpluggat plattan infann sig dock lite av en mättnadskänsla men när plattan nu vilat lite är det bara att konstatera att detta är sjukt bra. Inte riktigt i klass med debuten men bra nära.

7. Bon Iver - Bon Iver


















Jag föll inte handlöst över Bon Ivers debut som många andra. Därför var detta släpp inte högprioriterat för egen del. Första genomlyssningen kändes dessutom som ett enda stort ”jaha?”. Plattan åkte dock med till jobbet och efter att ha snurrat ett antal gånger utkristalliserade sig något alldeles fantastiskt. Ett oerhört stämningsfullt album som egentligen inte låter som något annat. Själarenande och sagolikt vackert!

8. Graveyard - Hisingen Blues


















Retrorocken står högt i kurs för tillfället och flaggskeppet Graveyard visar på Hisingen Blues var 70-talsskåpet skall stå. Framför allt älskar jag när de låter dynamiken stå i första rummet, som t.ex. Uncomfortably Numb där de varierar mellan lugnt och hårt. Och ännu bättre är detta live, något jag fick bevittna på Putte I Parken.


9. Jeudah - While We Sleep


















Då jag älskar svenska Khoma gravt blev jag genast intresserad när detta projekt, med Khoma-sångaren Jan Jämte och Pg.losts Kristian Karlsson, dök upp. Att Jan Jämte har en innerlig sångröst att döda för visste vi ju redan innan men är i sig ingen självklarhet för ett bra album. Jeudah är inte lika gitarrbaserat och tungt som Khoma kan vara, här är det lite mer drömsk postrock vi pratar om. Och alldeles briljant sådan. Så till den milda grad att jag tycker detta fantastiska album toppar Khomas senaste platta ”A Final Storm”. Mäktigt, episkt och vackert!


10. Pendragon – Passion


















Neoproggens förkämpar #1 för tillfället levererar ännu ett fantastiskt alster. Inte lika bra som föregångaren ”Pure” men det säger mer om hur jävla bra den plattan var. Jag har sagt det förut och säger det igen, det är inte många som slår Nick Barrets känslofyllda gitarrlir, kanske endast David Gilmour.


11. Foo Fighters - Wasting Light
12. Other Lives – Tamer Animals
13. D-A-D - Dic.Nii.Lan.Daft.Erd.Ark
14. Noel Gallagher's High Flying Birds - S/t
15. Deportees - Islands & Shores
16. Subsignal - Touchstones
17. Steven Wilson - Grace For Drowning
18. Radical Face - The Family Tree: The Roots
19. M83 - Hurry Up, We're Dreaming
20. Mogwai - Hardcore Will Never Die, But You Will

21. Guillemots – Walk The River
22. My Morning Jacket - Circuital
23. Veronica Maggio - Satan i gatan
24. Glasvegas - EUPHORIC /// HEARTBREAK \\\
25. Amon Amarth - Surtur Rising
26. Blackfield - Welcome To My DNA
27. Nightwish - Imaginaerum
28. Vulkan - Mask Of Air
29. Amorphis - The Beginning Of Times
30. Symphony X - Iconoclast

31. The Black Keys - El Camino
32. Blindside - With Shivering Hearts We Wait
33. Brett Anderson - Black Rainbows
34. PJ Harvey - Let England Shake
35. Cut Copy - Zonoscope
36. Arch Enemy - Khaos Legions
37. Pain of Salvation - Road Salt Two
38. Powerwolf – Blood Of The Saints
39. Long Distance Calling - Long Distance Calling
40. The Haunted - Unseen

41. Royal Hunt - Show Me How To Live
42. Magnum - The Visitation
43. Arena - The Seventh Degree Of Seperation
44. Theocracy - As The World Bleeds
45. Wolverine - Communication Lost
46. R.E.M. - Collapse Into Now
47. Sator - Under The Radar
48. Yes - Fly From Here
49. Sparzanza – Folie à Cinq
50. The Head And The Heart - S/t

51. Red Hot Chili Peppers – I’m With You
52. Alice Cooper – Welcome 2 My Nightmare
53. The Phoenix Foundation - Buffalo
54. Riot – Immortal Soul
55. Fate - Ghost From The Past
56. Pain - You Only Live Twice
57. While Heaven Wept - Fear Of Infinity
58. The Decemberists - Long Live The King (EP)
59. House Of Lords - Big Money
60. The View- Bread And Circuses

61. ...And You Will Know Us By The Trail Of Dead - Tao Of The Dead
62. In Flames - Sounds Of A Playground Fading
63. Within Temptation - The Unforgiving
64. Niclas Frisk - Deeper Down In Chinatown
65. Immanu El - In Passage
66. Mastodon - The Hunter
67. Flogging Molly - Speed Of Darkness
68. Smith Westerns - Dye It Blonde
69. Bloodbound - Unholy Cross
70. Falconer - Armod

71. Andreas Mattsson - Kick Death’s Ass
72. Bright Eyes - The People's Key
73. Lykke Li - Wounded Rhymes
74. Draconian - A Rose For The Apocalypse
75. Syket - With Love
76. Work of Art - In Progress
77. Amaranthe - Amaranthe
78. Me And My Army - Thank God For Sending Demons
79. Radiohead - The King Of Limbs
80. The War On Drugs - Slave Ambient

81. Sirenia - The Enigma Of Life
82. Patrick Wolf – Lupercalia
83. Phideaux - Snowtorch
84. Rhapsody Of Fire - From Chaos To Eternity
85. Chapel Club - Palace
86. Magic Pie - The Suffering Joy
87. Reinxeed - 1912
88. Wilco - The Whole Love
89. Electric Boys - And Them Boys Done Swang
90. Jonathan Johansson - Klagomuren

91. Det Vackra Livet - S/t
92. Architecture In Helsinki – Moment Bends
93. Stormwarrior - Heathen Warrior
94. Leprous - Bilateral
95. Fair To Midland - Arrows & Anchors
96. Dream Theater - A Dramatic Turn Of Events
97. Iron & Wine - Kiss Each Other Clean
98. Hell - Human Remains
99. Pallers - The Sea Of Memories
100. British Sea Power - Valhalla Dancehall

Spotify Playlist: Årets album 2011 enligt Hawk

The Smiths x 3

The Smiths – Meat Is Murder (1985)


















1. The Headmaster Ritual (4:52)
2. Rusholme Ruffians (4:20)
3. I Want The One I Can't Have (3:14)
4. What She Said (2:42)
5. That Joke Isn't Funny Anymore (4:59)
6. How Soon Is Now? (6:43)
7. Nowhere Fast (2:37)
8. Well I Wonder (4:00)
9. Barbarism Begins At Home (6:57)
10. Meat Is Murder (6:06)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #98

The Smiths bildades 1982 i Manchester, England. Bandets otvivelaktiga förgrundsfigurer var gitarristen Johnny Marr som skrev bandets musik och den karismatiske sångaren Morrissey som stod för bandets egensinniga och ofta provokativa texter. Bandet stack redan från starten ut från den breda massan och skulle visa sig bli enormt inflytelserika för den annalkande vågen av indie-/britop.

Meat Is Murder var bandets andra platta och blev oerhört populär i England, främst bland studenter. Faktum är att detta är det enda album av The Smiths som nådde ända upp till första plats på försäljningslistan i England. Efter den något ojämna och spretiga debutplattan hittade här bandet sin form och även om den långt ifrån känns helgjuten kan man här tveklöst höra och känna vilken inneboende kapacitet bandet hade. Något som snart också skulle visa sig med all önskvärd tydlighet.

Topp-3:

1. I Want The One I Can’t Have
2. How Soon Is Now?
3. Barbarism Begins At Home

7/10


The Smiths – The Queen Is Dead (1986)


















1. The Queen Is Dead (6:24)
2. Frankly, Mr Shankly (2:17)
3. I Know It's Over (5:48)
4. Never Had No One Ever (3:36)
5. Cemetry Gates (2:39)
6. Bigmouth Strikes Again (3:12)
7. The Boy With The Thorn In His Side (3:15)
8. Vicar In A Tutu (2:21)
9. There Is A Light That Never Goes Out (4:02)
10. Some Girls Are Bigger Than Others (3:14)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #99

Tredje plattan med The Smiths och deras Magnum Opus. Omslaget som designades av Morrissey föreställer den franske skådespelaren Alain Delon från filmen L’Insoumis (1964). Morrisseys fäbless för referenser kan även spåras i albumtiteln som är hämtad från Hubert Selby Jrs roman Last Exit To Brooklyn.

Även om man tydligt känner igen sitt Smiths från föregångaren märks det här att de utvecklat sitt låtskrivande till perfektion. Här radas popklassiker upp på pärlband som den självklaraste saken i världen. Kort och gott ett obestridligt storverk med genreklassikern There Is A Light That Never Goes Out som själva kronjuvelen.

Topp-3:

1. There Is A Light That Never Goes Out
2. Cemetry Gates
3. The Boy With The Thorn In His Side

10/10


The Smiths – Strangeways, Here We Come (1987)


















1. A Rush And A Push And The Land Is Ours (3:00)
2. I Started Something I Couldn't Finish (3:45)
3. Death Of A Disco Dancer (5:25)
4. Girlfriend In A Coma (2:02)
5. Stop Me If You Think You've Heard This One Before (3:32)
6. Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me (5:02)
7. Unhappy Birthday (2:45)
8. Paint A Vulgar Picture (5:35)
9. Death At One's Elbow (1:58)
10. I Won't Share You (2:49)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #100

Det gäller att avsluta med stil, och det gjorde sannerligen The Smiths med sitt fjärde och sista album Strangeways, Here We Come. Tyvärr lade bandet ner verksamheten i tiden mellan att inspelningen hade avslutats och själva albumsläppet. Plattan var ett försök att utvecklas och bryta sig ur sin egen formel. Detta kan till viss del höras här men en hel del av plattan kännetecknas också av det klassiska Smiths-soundet.

Albumet är det mest varierade bandet gjort och håller nästan lika hög klass som dess föregångare. Lättillgängliga kompositioner som Girlfriend In A Coma och Stop Me If You Think You’ve Heard This One Before samsas med lite mer introverta saker som Last Night I Dreamt That Somebody Love Me. En briljant svanesång av ett av pophistoriens viktigaste och bästa band.

Topp-3:

1. Girlfriend In A Coma
2. A Rush And A Push And The Land Is Ours
3. Stop Me If You Think You’ve Heard This One Before

9/10

Billy Bragg – Talking With The Taxman About Poetry (1986)

1. Greetings To The New Brunette (3:29)
2. Train Train (2:11)
3. The Marriage (2:30)
4. Ideology (3:27)
5. Levi Stubbs' Tears (3:28)
6. Honey, I'm A Big Boy Now (4:05)
7. There Is Power In A Union (2:47)
8. Help Save The Youth Of America (2:45)
9. Wishing The Days Away (2:28)
10. The Passion (2:52)
11. The Warmest Room (3:55)
12. The Home Front (4:09)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #97

Stephen William Bragg, mer känd som Billy Bragg, är en brittisk singer/songwriter som startade sin musikaliska bana i bandet Riff Raff. De spelade en sorts punk blandat med pubrock men bandet lades ner efter ett antal misslyckade singelsläpp. Därefter påbörjade han sin solokarriär som skulle kännetecknas som en blandning av folkmusik, punk och protestsånger. Han är även känd för att vara en politisk vänsteraktivist vilket avspeglas i lyriken.

Talking With The Taxman About Poetry (titeln är hämtat från ett litterärt verk av Vladimir Mayakovsky) är Braggs tredje album och avviker lite grand från dess föregångare som i stort sett bara innehöll Billy och hans gitarr. Här är orkestreringen lite större vilket har en positiv effekt på utfallet. Plattan är tämligen helgjuten med starka melodier från början till slut och jag kan varmt rekommendera den för alla som gillar singer/songwriters med dragning åt folkmusik. There Is Power In A Union är en av höjdpunkterna och kanske känns igen då den är baserad på den traditionella visan Battle Cry Of Freedom. Till sist, jag gillar verkligen det lilla tillägget längst ner på konvolutet; ”The difficult third album”. Humor!

Topp-3:

1. There Is Power In A Union
2. Ideology
3. The Home Front

8/10

Mike Oldfield – Tubular Bells (1973)

1. Tubular Bells part 1 (25:00)
2. Tubular Bells part 2 (23:50)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #96

Mike Oldfield var bara 15 år gammal när han bildade Sallyangie tillsammans med sin syster Sally Oldfield. Efter ett album började han istället jobba tillsammans med sin bror Terry Oldfield i bandet Barefoot som dock upplöstes efter något år. Efter detta anslöt sig Mike till gruppen Kevin Ayers And The Whole World under några år innan han började jobba på något som skulle utkristallisera sig till ett soloprojekt.

1972 skickade Mike in en demoversion av Tubular Bells till alla större skivbolag men fick nobben av samtliga då de tyckte att det inte lät tillräckligt kommersiellt. Richard Branson, då ägare till ett antal lågprisskivaffärer, visade dock intresse men hade för tillfället inte ekonomiska medel att spela in skivan. När han ett år senare beslutade sig för att starta skivmärket Virgin kontaktade han Mike och erbjöd ett kontrakt på stående fot.

Tubular Bells är verkligen ett soloprojekt med allt vad det innebär då Mike själv spelar över 20 instrument på plattan. De flesta spelade han in ett och ett för sig under stunder då Virgins nya studio (The Manor) inte användes, vilket ofta var nattetid. Plattan blev en enorm succé och har till dags dato sålt i över 16 miljoner exemplar. Albumet, som är en tvådelad instrumental skapelse, är mångfacetterad och i många stycken väldigt vacker. Det är enastående hur Mike lyckats med att få så många olika instrument, rytmer och melodier att smälta samman till en väl fungerande enhet. Dock går jag själv inte igång på musiken fullt ut, det är högst njutbar lyssning för stunden men genererar inte den gåshud jag förväntar mig av dylik musik.

Topp-2:

1. Tubular Bells part 1
2. Tubular Bells part 2

6/10

Mercury Rev – Deserter’s Songs (1998)

1. Holes (5:55)
2. Tonite It Shows (3:40)
3. Endlessly (4:25)
4. I Collect Coins (1:27)
5. Opus 40 (5:10)
6. Hudson Line (2:54)
7. The Happy End (The Drunk Room) (2:06)
8. Goddess On A Hiway (3:45)
9. The Funny Bird (5:51)
10. Pick Up If You're There (3:05)
11. Delta Sun Bottleneck Stomp (6:17)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #95

Amerikanska Mercury Rev bildades i slutet av 80-talet. I början karriären bjöd bandet på experimentell psykedelisk rock som gradvis som skulle förändras till ett mer melodiskt och utsmyckande sound. Bandet har ofta jämförts med The Flaming Lips, vilket kanske inte är så konstigt då bandets sångare och gitarrist Jonathan Donahue under en tid verkade som kompgitarrist i just The Flaming Lips.

Deserter’s Songs bjuder på en själfull resa fylld av eterisk och vacker musik. Då de svävande och psykedeliska kompositionerna också förgyllts med starka melodier lyfter det hela rejält. Den här typen av musik kan ibland ha en tendens att bli en enda långdragen och seg massa, om än skönlyssnad sådan, men just melodibygget är vad som skiljer agnarna från vetet i detta fall. Det hela landar i en synnerligen briljant platta fylld av effektiv och magisk drömpop.

Topp-3:

1. Goddess On A Hiway
2. Opus 40
3. Holes

8/10

Aerosmith x 3

Aerosmith – Toys In The Attic (1975)


















1. Toys In The Attic (3:07)
2. Uncle Salty (4:09)
3. Adam's Apple (4:33)
4. Walk This Way (3:41)
5. Big Ten Inch Record (2:16)
6. Sweet Emotion (4:34)
7. No More No More (4:34)
8. Round And Round (5:03)
9. You See Me Crying (5:12)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #92

Den mytomspunna amerikanska rockgruppen Aerosmiths historia började i slutet av 60-talet när Steven Tyler, Joe Perry och Tom Hamilton möttes i Sunapee, New Hampshire. 1970 bestämde dessa herrar att bilda ett band med Boston som bas. Aerosmith skulle komma att bli ett av historiens mest populära rockband och upplevde sin första storhetstid i mitten av 70-talet. Bandet splittrades 1979 på grund av drogproblem men gjorde comeback i mitten av 80-talet och upplevde därefter en nyrenässans med mängder av hitsinglar som resultat.

Toys In The Attic var bandets tredje platta och deras dittills mest framgångsrika. Plattan är en uppvisning av bluesbaserad hårdrock av finaste märke. Snillrika melodier, briljanta riff och ett sanslöst sväng förgyller plattan å det grövsta. Skivan håller extremt hög klass rakt igenom och det är väl endast den beiga covern Big Ten Inch Record som faller ur ramen enligt mig. En klassiker i sin fulla rätt!

Topp-3:

1. Sweet Emotion
2. Toys In The Attic
3. Adam’s Apple

9/10


Aerosmith – Rocks (1976)


















1. Back In The Saddle (4:39)
2. Last Child (3:27)
3. Rats In The Cellar (4:06)
4. Combination (3:39)
5. Sick As A Dog (4:12)
6. Nobody's Fault (4:25)
7. Get The Lead Out (3:42)
8. Lick And A Promise (3:05)
9. Home Tonight (3:16)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #93

Aerosmith följde upp succén med Toys In The Attic med albumet Rocks som rent musikaliskt följde i samma fotspår, om än med ett något hårdare och tuffare anslag. Plattan genererade 3 singlar (Back In The Saddle, Last Child och Home Tonight) som samtliga placerade sig högt på Billboardlistan. Personligen tycker jag den är aningen svagare än sin föregångare, topparna är inte lika höga och den totala standarden inte riktigt lika vass. Blytunga Back In The Saddle, svängiga Last Child och snabbhäftande Rats In The Cellar är en sjukt stark inledning av plattan. Detta är förvisso inte min absoluta Aerosmith-favorit, men kvaliteten går ändå inte att förneka.

Topp-3:

1. Back In The Saddle
2. Rats In The Cellar
3. Last Child

7/10


Aerosmith – Pump (1989)


















1. Young Lust (4:18)
2. F.I.N.E. (4:09)
3. Love In An Elevator (5:38)
4. Monkey On My Back (3:57)
5. Janie's Got A Gun (5:38)
6. The Other Side (4:56)
7. My Girl (3:10)
8. Don't Get Mad, Get Even (4:48)
9. Hoodoo/Voodoo Medicine Man (4:39)
10. What It Takes (6:28)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #94

Två år efter Aerosmiths grandiosa comeback på topplistorna i form av Permanent Vacation (9/10 i min bok) släpptes Pump som skulle komma att bli ett av deras allra mest framgångsrika album med fyra lyckosamma hitsinglar som resultat. Själv tycker jag inte den håller samma höga klass som sin föregångare men det säger mer om hur högt jag håller Permanent Vacation. Här har man tagit sitt 70-talsstuk in i 80-talet och adderat sedan tidigare befintligt sväng och tyngd med melodi och keyboards. Love In An Elevator och Janie´s Got A Gun är plattans mest namnkunniga låtar men förstnämnda är numera extremt uttjatad i mina öron. Då är det hårda öppningsspåret Young Lust, svängiga F.I.N.E. och kaxiga Don’t Get Mad, Get Even betydligt roligare.

Topp-3:

1. Young Lust
2. F.I.N.E.
3. Don’t Get Mad, Get Even

7/10

Elvis Costello & The Attractions – This Year’s Model (1978)

1. No Action (1:58)
2. This Year's Girl (3:17)
3. The Beat (3:45)
4. Pump It Up (3:14)
5. Little Triggers (2:40)
6. You Belong To Me (2:22)
7. Hand In Hand (2:33)
8. (I Don't Want To Go To) Chelsea (3:07)
9. Lip Service (2:36)
10. Living In Paradise (3:52)
11. Lipstick Vogue (3:29)
12. Night Rally (2:41)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #91

Declan Patrick MacManus, mer känd under artistnamnet Elvis Costello, är en engelsk singer-songwriter som först gjorde sig ett namn på den brittiska pubrockscenen under mitten av 70-talet. När han albumdebuterade 1977 med My Aim Is True skulle man snarare komma att associera honom med punk/new wave-vågen. Elvis Costello är minst lika känd för sin musik som sin lyrik. Hans förmåga att byta stil har även varit en röd tråd genom hans karriär. Såtillvida att en journalist beskrev honom som “a pop encyclopedia”.

This Year’s Model var Costellos andra platta och det första han gjorde tillsammans med The Attractions. Debutplattan var extremt gitarrorienterad men på uppföljaren består den musikaliska basen mestadels av bas, trummor och keyboard. Detta gjorde This Year’s Model till en klart mer varierad och dynamisk skapelse. De effektiva poplåtarna är dock allestädes närvarande och skivan har ett medryckande driv rakt igenom. Personligen har jag bara hört spridda skurar med Elvis Costello tidigare men denna grymma platta har verkligen fått upp suget att utforska hans diskografi ytterligare. Mycket bra!

Topp-3:

1. (I Don't Want To Go To) Chelsea
2. The Beat
3. This Year’s Girl

8/10