The Who - Who's Next (1971)

1. Baba O'Riley (4:59)
2. Bargain (5:34)
3. Love Ain't for Keepin' (2:11)
4. My Wife (3:41)
5. The Song Is Over (6:16)
6. Getting in Tune (4:50)
7. Going Mobile (3:43)
8. Behind Blue Eyes (3:39)
9. Won't Get Fooled Again (8:32)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #13

Denna blogg kommer med allra största säkerhet skapa viss förvåning med jämna mellanrum. Jag kommer helt öppet blotta alla svarta musikaliska hål som jag de facto har. Den stora anledningen till detta att jag ända sedan liten parvel levt i det musikaliska nuet och därigenom negligerat en stor del av 60- och 70-talet. De sista åren har dock inneburit en stor förändring då suget efter att täppa dessa hål helt plötsligt uppenbarat sig.

Just The Who är ett dylikt band som man "borde" hört förr, men tills för några veckor sedan var min kunskap om bandet begränsad till My Generation och några låtar till. Ännu ett klassiskt fall där förutfattade meningar kommer på skam. Ty när Who's Next spelades för första gången satt jag som en fågelholk och skakade på huvudet. Detta är ju SJUKT bra!!!

Who's Next är bandets femte studioplatta och utgör resterna av en rockopera som aldrig kom att sättas upp. På detta album sökte bandet sig mot ett något mer hårdrocksinriktat sound. Det var också deras första experiment med synthar. Baba O'Riley må vara skivans mest kända låt men verkets stora crescendo sker i och med plattans avslutning. Storverken jag syftar på är Behind Blue Eyes och Won't Get Fooled Again, pur magi! Dock är detta en helgjuten skapelse som jag nästan redan spelat sönder trots att den införskaffades för bara några veckor sedan...

9/10

Spotify: The Who – Who's Next

2006 års bästa album

Omröstningen på Sweden Rock Festivals messageboard fortsätter. Så här summerar jag det musikaliska skivåret 2006:

30. Black Stone Cherry - Black Stone Cherry
29. Sunstorm- Sunstorm
28. Sabaton - Attero Dominatus
27. Atomic Swing - The Broken Habanas
26. Mastodon - Blood Mountain
25. Wetton/Downes- Icon II-Rubicon
24. Wolverine – Still
23. Bloodbound - Nosferatu
22. Muse - Black Holes And Revelations
21. Frost – Milliontown

20. Warrant- Born Again
19. Tool - 10,000 Days
18. Dissection – Reinkaos
17. Danko Jones - Sleep is the Enemy
16. Hurt - Vol. 1
15. Sylvan - Posthumous Silence
14. Cloudscape- Crimson Skies
13. Jon Oliva´s Pain- Maniacal Renderings
12. Heavenly – Virus
11. Stone Sour - Come What(ever) May

10. Saga- Trust
Trots att Saga har levererat en del starka album även efter deras storhetsperiod (som t.ex. House Of Cards) var det först i och med Trust de lyckades förena det gamla och nya på ett fulländat sätt. De soundmässiga återblickarna till ”de fyra första” gör mig alldeles varm av glädje och Saga gör detta utan att låta daterade eller leva i det förgångna. De lyckas här helt enkelt hitta kärnan till det som gör Saga så sjukt jävla bra! Albumet är inte felfritt men höjdpunkterna är deras största på många, många år.

9. Mind's Eye - Walking on H20
Från ingenstans (för mig i alla fall) dök denna svenska akt med Daniel Flores i spetsen upp med detta sjukt starka album. Med lika delar progmetall och progrock, undersköna melodier och utsökta arrangemang föll jag som en fura. Walking On h2o är ett konceptalbum som behandlar evolution, religion, naturförstöring och oförklarliga fenomen. Ett koncept som på ett briljant sett illustreras av Mattias Noréns oerhört snygga skivomslag. Sahara In An Hourglass är min favorit på detta jämnstarka album.

8. Evergrey – Monday Morning Apocalypse
The Inner Circle var i min mening en ovanligt ojämn skapelse men på dess uppföljare lyckades de producera ännu ett helgjutet album. Här skalade man av de musikaliska broderierna och gick till kärnan i deras låtskrivande; tyngd, melankoli och melodi således. Inte riktigt i paritet med In Search Of Truth men bra nära.

7. Katatonia - The Great Cold Distance
Uppföljaren till den lysande Viva Emptiness saknar föregångarens extrema höjdpunkter men detta kompenseras med ett osedvanligt jämnt låtmaterial. Jonas Renkses återhållsamt likväl inlevelsefulla uttryckssätt är här starkare än någonsin. Ångestladdat, vackert och enormt njutbart på en och samma gång.

6. Falconer – Northwind
Med Mathias Blad åter i sättningen levererade Falconer sitt bästa album sedan den omtalade debutplattan. Och frågan är om inte Northwind till och med slår den på fingrarna. Mathias sjunger bättre än någonsin och låtmaterialet håller en extremt hög standard från start till mål där den svenska folkmetallshiten Himmel Så Trind är kronan på verket!

5. Pure Reason Revolution - The Dark Third
Ett album jag behövde väldigt lång tid för att greppa. Till en början var det bara en klart njutbar resa som inte riktigt ville gripa tag. Efter att ha sett de som förband till Porcupine Tree två gånger var det något som lossnade. Helt plötsligt uppenbarade låtarnas nyckel och jag föll som i trans. Bullitts Dominæ, Voices In Winter, The Bright Ambassadors of Morning etc, vilka oerhört hypnotiserande och briljanta låtar! Och det är fortfarande lika bra!

4. Amorphis – Eclipse
Med en ny sångare och frontman i form av Tomi Joutsen tornade helt plötsligt en ny musikalisk best upp sig för hela (nåja) världen. Från att vara ett klart dugligt band blev de något alldeles exceptionellt. Tomis förmåga att ömsom smeka, ömsom utöva brutalitet adderade ytterligare en dimension till deras melankoliska och melodistarka låtar.

3. Amon Amarth - With Oden On Our Side
Det känns som att Amon Amarth i och med With Oden On Our Side hittade sitt fulländade uttryck. Här bjuds man på stapelvara i form av briljanta riff och medryckande melodier. En aldrig sinande flod av hits inom genren som man omöjligen kan lyssna till stillasittande.

2. Khoma - Second Wave
Inte förrän jag såg ett oerhört energiskt och dedikerat framförande på Arvikafestivalen insåg jag denna skivas storhet till fullo. Låtarna på Second Wave skänker en sådan själslig berusning att det borde sättas åldersgräns på plattan. Vad mer behöver sägas, egentligen...?

1. Wuthering Heights- The Shadow Cabinet
Jag uppskattade förvisso föregångaren Far From The Madding Crowd men var inte någonstans förberedd på detta. The Shadow Cabinet är en veritabel melodiexplosion som vänder och vrider sig åt alla håll. Det som vid en första anblick kan kännas lite ”over the top” klarnar för varje genomlyssning för att sedermera utveckla sig till ett tidlöst verk som jag omöjligen kan tröttna på. Vilket driv! Vilken energi! Och återigen dessa makalösa melodier!

The Band - The Band (1969)

1. Across the Great Divide (2:53)
2. Rag Mama Rag (3:04)
3. The Night They Drove Old Dixie Down (3:33)
4. When You Awake (3:13)
5. Up on Cripple Creek (4:34)
6. Whispering Pines (3:58)
7. Jemima Surrender (3:31)
8. Rockin' Chair (3:43)
9. Look Out Cleveland (3:09)
10. Jawbone (4:20)
11. The Unfaithful Servant (4:17)
12. King Harvest (Has Surely Come) (3:39)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #12

The Bands andra, sjävbetitlade, album släpptes samma år som jag föddes. Det var inte bara månlandningen och Woodstock som förgyllde detta år med andra ord (host). Detta band (host) började sin karriär som ett kompband, under namnet The Hawks (host), till rocklegenden Richard Hawkins och senare till Bob Dylan. 1966 införskaffade bandmedlemmarna ett hus i Woodstock som på grund av sin färg fick namnet Big Pink vars källare användes som replokal samt inspelningslokal. Debutalbumet som släpptes 1968 betitlades passande nog därför Music From The Big Pink.

The Band är inget annat än ett stilbildande och tidlöst storverk. Det är liksom ingen slump att skivan ingår i Classic Albums-serien (som jag avnjutit i samband med inlyssnandet av detta alster, jag rekommenderar programmet å det grövsta!). Förutom att skivan bjuder på en kanonad av fenomenala kompositioner som t.ex. Rag Mama Rag, The Night They Drove Old Dixie Down, Look Out Cleveland och King Harvest (Has Surely Come) är framförandet av dessa overkligt bra. Musikerna är inte bara skickliga av guds nåde, de utför sin musikaliska gärning med inlevelse och extrem känsla. I musikhistorien finns det ett antal album som är odödliga, och detta är onekligen ett av dessa. 40 år sedan det släpptes känns det fortfarande relevant och fräscht.

9/10

Spotify: Band – The Band

Peter Gabriel - Peter Gabriel (I) (1977)

1. Moribund the Burgermeister (4:20)
2. Solsbury Hill (4:21)
3. Modern Love (3:38)
4. Excuse Me (3:20)
5. Humdrum (3:25)
6. Slowburn (4:36)
7. Waiting for the Big One (7:15)
8. Down the Dolce Vita (5:05)
9. Here Comes the Flood (5:38)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #11

Peter Gabriels solodebut efter uppbrottet från Genesis släpptes 1977. Detta var det var det första av fyra soloplattor som samtliga betitlades "Peter Gabriel" men för att särskilja dessa brukar de benämnas med siffror i dess ordningsföljd. Vanligt förkommande är också att de betitlas Car, Scratch, Melt och Security baserat på hur skivomslagen är utformade.

Skivan inleds på ett storartat sätt med progrockaren Moribund the Burgermeister och, vad som skulle bli Peters första hitlåt, den smått magiska och beroendeframkallande Solsbury Hill. Det märks att Peter vill få utlopp för massor av sina kreativa idéer som förmodligen hade hållits i schack under hans Genesis-period. Detta leder till att skivan spretar samt att en del ointressanta saker sänker helhetsintrycket till en något mer modest nivå. Skivan avslutas dock på det bästa av sätt, Here Comes The Flood är en gåshudsmaskin av stora mått så till den milda grad att det nästan fuktas i ögonvrån. När vinylknastret förkunnar att låten och skivan nått sitt slut vill man bara ha mer! Kompositioner som Excuse Me och Waiting For The Big One sänker dock mitt betyg då jag tittar på skivan till sin helhet.

7/10

Crosby, Stills, Nash & Young - Déjà Vu (1970)

1. Carry On (4:25)
2. Teach Your Children (2:53)
3. Almost Cut My Hair (4:25)
4. Helpless (3:30)
5. Woodstock (3:52)
6. Déjà Vu (4:10
7. Our House (2:59)
8. 4 + 20 (1:55)
9. Country Girl (5:05)
a) Whiskey Boot Hill
b) Down, Down, Down
c) Country Girl (I Think You're Pretty)
10. Everybody I Love You 2:20)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #10

På sitt andra album hade supergruppen utökats med ytterligare en renommerad musiker och låtskrivare i form av Neil Young. Bandet som i övrigt bestod av David Crosby (ex-The Byrds), Stephen Stills (ex-Buffalo Springfield) och Graham Nash (ex-The Hollies) spenderade nästan 800 timmar för att skapa denna platta som tog sig ända upp på USA-listans första plats.

Den mångskiftande Carry On inleder plattan strålande med patenterad stämsång och fortsätter ännu bättre i form av countrydoftande Teach Your Children och den något bluesiga och inlevelsefulla Almost Cut My Hair som bjuder på ett rent fenomalt gitarrspel. Hepless bär Neil Youngs signum överallt, men med den stora skillnaden att jag bara tycker den är såsig och tråkig.

Woodstock och titelspåret passerar förbi utan att ge några bestående intryck men sedan dyker den närmast gulliga och oerhört vackra Our House dyker upp och livar upp plattan återigen. Skivans flaggskepp återstår dock, Country Girl är en mäktig skapelse som bjuder på enorm epik. Här får Neil Young upprättelse efter den beiga Helpless, och det med råge!

Déjà Vu är förvisso något ojämn men höjdpunkterna är extremt njutbara. Återigen ett tack till min nya bibel, utan den hade jag inte ens tänkt tanken att kolla upp detta band. Varför, det kan man ju rättmätigt undra...

7/10

2005 års bästa album

På Sweden Rock Festivals messageboard pågår sedan länge en omröstningsserie över musikhistoriens bästa album. Jag har nu summerat mina omdömen för året 2005 och publicerar min lista även här:

2005

30. Royal Hunt- Paper Blood
29. Rammstein - Rosenrot
28. Phideaux - Chupacabras
27. Kent - The hjärta & smärta EP (EP)
26. Foo Fighters - In Your Honor
25. Kreator - Enemy of God
24. Heed - The Call
23. Arena - Pepper's Ghost
22. Kino – Picture
21. Bruce Dickinson - Tyranny Of Souls

20. Allen-Lande- The Battle
19. Depeche Mode - Playing The Angel
18. Sentenced - The Funeral Album
17. Kamelot - The Black Halo
16. Magic Pie - Motions of Desire
15. System Of A Down – Hypnotize
14. Paradise Lost - Paradise Lost
13. Bullet for My Valentine - The Poison
12. Morgana Lefay – Grand Materia
11. Coheed and Cambria - Good Apollo, I'm Burning Star IV, Vol. 1: From Fear Through the Eyes of Madness

10. Timeless Miracle - Into The Enchanted Chamber
Sugen på lite ostig melodiös Power Metal? Timeless Miracle har verkligen inte förändrat musikhistorien med detta skivsläpp men för de som med öppet sinne kan se bortom sina förutfattade meningar och inte slentrianmässigt avfärda det som på ytan kan ses som ”sån där jävla Power Metal” kan eventuellt hitta något av värde här. Själv tycker jag detta är ett alldeles briljant släpp inom genren då de besitter ett låtmaterial av guds nåde. Skivan kokar över av sjukt klistriga OCH kvalitetssäkrade melodier som har potential att förfölja lyssnaren för alltid. Vet inte hur många gånger jag lyssnat på Down To The Gallows och än har jag inte tröttnat…

9. Soilwork - Stabbing the Drama
Visst, Björn “Speed” Stridh hade här finslipat sin vokala förmåga ännu ett snäpp och låtmaterialets dynamik hade förfinats en aning. Dock anser jag ändå att Stabbing The Drama inte riktigt är i paritet med sina föregångare. Några av låtarna går lite på rutin vilket sänker helhetsintrycket. Briljansen i titelspåret, One With The Flies och Nerve går dock inte att förneka.

8. Masterplan – Aeronautics
Även om debutverket tveklöst är Masterplans största stund är inte kvalitetsgapet till dess uppföljare så stort som vissa vill påskina. Här fortsätter man med framgångsreceptet från debuten och det enda som skiljer Aeronautics från att erhålla samma höga betyg är ännu en tung best i stil och kvalitet med Soulburn. Skivans höjdpunkt är den makalöst snygga Falling Sparrow.

7. Nocturnal Rites - Grand Illusion
Fjärde kanonalbumet på raken och detta kan vara det bästa av dessa. Här radas melodiösa Metalhits upp som på ett pärlband. Fools Never Die, Never Trust och Still Alive är en mästerlig inledning, dock bibehålls kvaliteten ända in i mål.

6. Coldplay - X&Y
Då A Rush Of Blood To The Head var en liten, liten besvikelse lyckades Chris Martin med manskap med dess uppföljare leverera ett fantastiskt album fyllt av episk popmusik. Melodirikedomen är monumental på detta oerhört vackra och storslagna verk. Coldplays näst bästa platta, endast överträffad av det som komma skulle…

5. System Of A Down – Mezmerize
Välkommen till själva peaken i SOADs diskografi! Här slängs man mellan sjuka infall och sockersöta melodier som den självklaraste saken i världen. På detta album tycker jag dessa herrar fick ihop sitt intrikata pussel fullt ut och hela verket andas energi, dedikation och pur kvalitet. Ett essentiellt verk för alla musikälskare!

4. Riverside - Second Life Syndrome
Detta var mitt första möte med Riverside och som jag golvades! Den stora anledningen till detta var rysarlåten Volte-Face som jag fortfarande anser vara polackernas största stund. Dock är albumet bra till sin helhet och även om jag håller debutverket som något starkare är det ändå så oerhört mycket bättre än det mesta som släppts under detta decennium, vilket säger en del om styrkan i musikåret 2005.

3. Opeth - Ghost Reveries
Efter den något kalla, ondskefulla och bitvis svårgenomträngliga Deliverance (jag räknar medvetet bort Damnation här) var uppföljaren Ghost Reveries lite annorlunda med sitt varma och ”murriga” sound. Detta delvis förmodligen beroende på att Per Wibergs klaviatur har en tämligen framträdande roll. Deliverance var givetvis ett strålande verk men denna platta ser jag som något jämnare sett till helheten med höjdpunkter såsom Ghost Of Perdition och The Baying Of The Hounds. Ännu ett storverk från Mikael Åkerfeldt!

2. Kent - Du & Jag Döden
När den majestätiska öppningen av 400 Slag inleder Du Och Jag Döden vet man att det är ett mästerverk man har framför sig. Detta är Kents Magnum Opus som inte, varken förr eller senare, har eller kommer överträffas. Det hela faller ju på sin egen orimlighet, en teknisk omöjlighet helt enkelt. Soundmässigt låter skivan briljant, naket men ändå storslaget. Att Sami Sirviö här får maximalt utlopp för sina fantastiska gitarrmelodier är dessutom kronan på verket. En Eriksgata av svensk pop när den är som bäst!

1. Porcupine Tree – Deadwing
En rent formidabel uppvisning som sopar konkurrenterna av banan. Deadwing är fylld av ett oerhört varierat låtmaterial, allt framfört i yppersta klass med innerligheten och känslan i behåll. Här finns banne mig allt; skir pop i Lazarus, hårdrock i Shallow, progmetall i Deadwing, och sinnesjuk epik i de båda mästerverken The Start Of Something Beautiful och Arriving Somewhere But Not Here. Detta kan vara decenniets allra bästa platta även om Porcupine Tree har fler album som kamperar om titeln.

Skivmässa i Karlstad

Det var länge sedan men idag har äntligen en skivmässa arrangerats i Karlstad. De senaste 4-5 åren har man alltid fått åka till Björneborg om man velat besöka en mässa i Värmland. Dagens mässa var förvisso inte extremt stor men det fanns ändå en hel del godis att hitta i backarna. De senaste årens trend med ökade priser är dock ett faktum men här och var kan man fortfarande göra fynd. Det absolut roligaste (och dyraste) inköpet jag gjorde idag var Blurs fantastiska platta "Modern Life Is Rubbish" på blå vinyl, har tidigare inte sett denna någonstans. I övrigt hittade jag lite plattor till mitt projekt "1001 album du måste höra innan du dör". Hela listan:

David Bowie - Space Oddity (40 kr)
David Bowie - Alladin Sane (40 kr)
Jethro Tull - A Passion Play (80 kr)
Candlemass - Tales Of Creation (100 kr)
Eloy - Dawn (70 kr)
Blur - Modern Life Is Rubbish (155 kr, NY)
Crosby, Stills, Nash & Young - Déjà Vu (100 kr)
The Who - Who's Next (70 kr)
The Cure - Three Imaginary Boys (40 kr)
XTC - Mummer (40 kr)
Rolling Stones - Let It Bleed (80 kr)
Pink Floyd - Relics (40 kr)
Trettioåriga Kriget - Hej På Er! (40 kr)
Trettioåriga Kriget - Mot Alla Odds (40 kr)
Burning Tree - S/t (20 kr)
220 Volt - Power Games (25 kr)
Victory - Culture Killed The Native (25 kr)