Joy Division – Unknown Pleasures (1979)

1. Disorder (3:32)
2. Day Of The Lords (4:49)
3. Candidate (3:05)
4. Insight (4:29)
5. New Dawn Fades (4:47)
6. She's Lost Control (3:57)
7. Shadowplay (3:55)
8. Wilderness (2:38)
9. Interzone (2:16)
10. I Remember Nothing (5:53)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #78

Brittiska postpunkarna Joy Division bildades i Manchester 1976 av Ian Curtis, Bernard Sumner, Peter Hook och Stephen Morris. Bandet, som skulle komma att bli enormt inflytelserikt, var tämligen nyskapande med sitt kalla och mörka sound. Ian Curtis dystra sång, Peter Hooks framträdande bas och Bernard Sumners utsmyckande gitarrer var bandets främsta kännetecken. Bandet hann släppa två album innan de upplöstes, detta till följd av Ian Curtis självmord strax före andra plattan Closer skulle släppas. Resterande medlemmar bildade därefter New Order som även de skulle komma att bli väldigt inflytelserika.

Debutplattan Unknown Pleasures fullkomligt vibrerar av nerv och passion. Detta är på allvar, ärligt och från hjärtat. Redan det oerhört snygga skivomslaget signalerar att det är något stort som erbjuds. Det som vid en första anblick kan te sig stelt och kantigt utkristalliserar sig efter hand till något charmigt och oemotståndligt. Även om det finns några spår som känns ofärdiga är det överlag ett mästerligt album och en milstolpe inom musikhistorien.

Till sist vill jag bara rekommendera alla som inte sett den briljanta dokumentären om bandet, gjord av regissören Grant Gee 2007, att göra slag i saken. En dokumentär som berör, själv satt jag som fastnaglad hela speltiden.

Topp-3:

1. Shadowplay
2. Disorder
3. Day Of The Lords

8/10

Bad Company – Bad Company (1974)

1. Can't Get Enough (4:16)
2. Rock Steady (3:46)
3. Ready For Love (5:01)
4. Don't Let Me Down (4:22)
5. Bad Company (4:50)
6. The Way I Choose (5:05)
7. Movin' On (3:21)
8. Seagull (4:06)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #77

Vid bildandet av Bad Company 1973 fick de epitetet supergrupp då medlemmarna härstammade från klassiska band som Free och King Crimson. Det självbetitlade debutalbumet blev verkligen en enorm succé och har till dags dato sålt otroliga 5 miljoner exemplar och är enligt RIIA det 46:e mest sålda albumet från 70-talet.

Bad Companys bluesrock må vara ytterst kompetent och effektiv men personligen blir jag inte berörd av detta för fem öre. Totalt intetsägande musik i mina öron och jag blir bara mest irriterad när jag nu för första gången tvingats genomlida plattan i sin helhet. Detta omdöme gäller inte bara enbart den extremt sönderspelade Can’t Get Enough utan det gäller i stort sett hela skivan. Några få undantag finns dock, som den snygga Ready For Love som i alla fall påkallar min uppmärksamhet i viss mån. I övrigt, tämligen meningslös musik.

Topp-3:

1. Ready For Love
2. Movin' On
3. Bad Company

3/10

Simon and Garfunkel – Bookends (1968)

1. Bookends Theme (0:32)
2. Save the Life of My Child (2:48)
3. America (3:35)
4. Overs (2:18)
5. Voices of Old People (2:07)
6. Old Friends (4:05)
7. Bookends Theme (2:35)
8. Fakin' It (1:23)
9. Punky's Dilemma (3:19)
10. Mrs. Robinson (2:17)
11. A Hazy Shade of Winter (2:17)
12. At the Zoo (2:22)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #76

Den amerikanska folkrock-duon Simon And Garfunkel bildades i New York 1964. Paul Simon var låtskrivaren och dessa låtar framfördes tillsammans med Art Garfunkel med patenterad stämsång som främsta signum. Produktionen skötte de själva tillsammans med Roy Halee.

Bookends var duons fjärde skiva och ett konceptalbum i två delar. Skivans A-sida behandlar tankar om åldrandet och B-sidan består av oanvända låtar avsedda för soundtracket till filmen Mandomsprovet. Bookends blev en stor succé och nådde Billboardlistans första plats och genererade fyra hitsinglar.

Albumet rankas av de allra flesta som en tidlös klassiker men så långt vill jag inte sträcka mig. A-sidan består enligt mig, förutom den briljanta America, mestadels av utfyllnadsmaterial. B-sidan däremot är pur magi från början till slut. Den stora hitsingeln Mrs. Robinson har jag starka känslomässiga band till då den spelades flitigt hemmavid i barndomen och kan ha varit mitt livs allra första favoritlåt (tillsammans med Rolling Stones (I Can't Get No) Satisfaction). Det slutliga omdömet blir därför något splittrat då skivans båda sidor skiljer sig så kraftigt rent kvalitativt. B-sidan är dock, som redan påpekats, ett sällan skådat mästerverk!

Topp-3:

1. Mrs. Robinson
2. A Hazy Shade of Winter
3. America

7/10

Echo And The Bunnymen x 2

Echo And The Bunnymen – Porcupine (1983)


















1. The Cutter (3:56)
2. The Back of Love (3:14)
3. My White Devil (4:41)
4. Clay (4:15)
5. Porcupine (6:01)
6. Heads Will Roll (3:33)
7. Ripeness (4:50)
8. Higher Hell (5:01)
9. Gods Will Be Gods (5:25)
10. In Bluer Skies (4:33)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #74

Echo And The Bunnymen har redan avhandlats tidigare i denna blogg då debutalbumet Crocodiles från 1980 recenserades (7/10). Ytterligare två av bandets album finns representerade i boken ”1001 album du måste höra innan du hör” och jag har valt att beta av båda dessa två här och nu.

Echo And The Bunnymen beskrivs ofta som ett band tillhörande postpunkscenen som florerade under tidigt 80-tal. Personligen tycker jag melankolisk pop är en bättre och mer passande beskrivning. Bandets största tillgång är tvivelsutan vokalisten Ian McCulloch som har en sällan skådad förmåga att trollbinda med sitt säregna uttryck.

Bandets tredje album Porcupine är något av en växarplatta men har trots massor av speltid inte utvecklats så mycket att det tillhör mina absoluta favoriter med bandet. Förutom att plattan är tämligen ojämn lider den av att experimentlustan påverkat bandets melodistyrka som normalt sett är deras signum. Ett stabilt verk men då bandet i normalfallet brukar skämma bort mig med magi sitter man ändå lite besviken i slutändan. I The Cutter och The Back Of Love känner man dock igen Echo And The Bunnymen när de är som bäst!

Topp-3:

1. The Cutter
2. The Back of Love
3. Heads Will Roll

6/10

Echo And The Bunnymen – Ocean Rain (1984)


















1. Silver (3:22)
2. Nocturnal Me (4:57)
3. Crystal Days (2:24)
4. The Yo Yo Man (3:10)
5. Thorn of Crowns (4:52)
6. The Killing Moon (5:50)
7. Seven Seas (3:20)
8. My Kingdom (4:05)
9. Ocean Rain (5:12)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #75

Ocean Rain är Echo And The Bunnymens fjärde platta. Denna spelades delvis in i Paris tillsammans med en 35 man stark symfoniorkester. Detta märks då deras melankoliska, mörka men ändå melodiska pop här är mer storslagen än någonsin. Rent kvalitativt är detta ett av, om inte deras starkaste, album. The Killing Moon är albumets mest kända låt men här finns fler kompositioner av samma überstarka kaliber. Ett genomstarkt album där Ian McCulloch briljerar med sin närvaro och nerv.

Topp-3:

1. The Killing Moon
2. My Kingdom
3. Ocean Rain

8/10

Hanoi Rocks – Back To Mystery City (1983)

1. Strange Boys Play Weird Opening (0:42)
2. Malibu Beach Nightmare (2:46)
3. Mental Beat (5:04)
4. Tooting Bec Wreck (6:11)
5. Until I Get You (4:37)
6. Sailing Down the Tears (4:09)
7. Lick Summer Love (4:21)
8. Beating Gets Faster (3:51)
9. Ice Cream Summer (5:11)
10. Back to Mystery City (5:02)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #73

Finska Hanoi Rocks bildades 1979 och skulle visa sig få ett enormt inflytande på 80-talets glam- och hårdrocksscen. Sitt stora erkännande fick de faktiskt först efter att bandet hade splittrats. Musiken har rötter i svängig rock ’n roll i stil med Rolling Stones men soundet färgas även med inslag av punk och rena popmelodier. Mellan 1984 och 1984 släppte bandet inte mindre än sex album. Efter trummisen Razzles död i en bilolycka (orsakad av Mötley Crües sångare Vince Neil) löstes bandet upp 1985 för att sedemera återupplivas 2001.

Back To Mystery City är Hanoi Rocks tredje platta och är trots den slicka produktionen och det proffsiga framförandet präglad av nyfikenhet och en rebellisk känsla. Plattan är fylld av sväng och melodikrokar som etsar sig fast. Personligen tycker jag inte skivan är så helgjuten att den kan tituleras mästerverk men de smittande kompositionerna och den oerhörda dedikation som genomsyrar framförandet gör den smått oemotståndlig ändå.

Topp-3:

1. Until I Get You
2. Malibu Beach Nightmare
3. Mental Beat

7/10

Lloyd Cole And The Commotions – Rattlesnakes (1984)

1. Perfect Skin (3:16)
2. Speedboat (4:37)
3. Rattlesnakes (3:28)
4. Down on Mission Street (3:49)
5. Forest Fire (4:39)
6. Charlotte Street (3:55)
7. 2cv (2:52)
8. Four Flights Up (2:37)
9. Patience (3:40)
10. Are You Ready to Be Heartbroken? (3:06)

Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #72

Lloyd Cole är en brittisk singer-songwriter som i början av sin karriär jobbade tillsammans med bandet The Commotions. Bandmedlemmarna träffade han när han studerade filosofi och engelska på University of Glasgow. Efter tre album tillsammans flyttade han till New York och fortsatte sedan att jobba som soloartist. Lloyd har själv nämnt Bob Dylan och Booker T. The MGs som stora influenser i början av sin karriär.

Rattlesnakes är bandets debutverk och rent textmässigt fyllt av litterära inslag såväl som popkultursreferenser. Musikaliskt är det sjukt snygg och sofistikerad gitarrpop med smittsamma melodier i en fenomenal produktion. De 12-strängade gitarrerna minner om The Byrds och är balsam för själen, en stil som brukar betitlas Jangle Pop. Det enda man kan anmärka på är att det kan bli lite för mycket av samma vara i det långa loppet även om den känslan ändå är marginell. Många hyllar detta som ett mästerverk, riktigt så långt vill jag inte sträcka mig även om det till största delen är ruggigt bra!

Topp-3:

1. Perfect Skin
2. Are You Ready to Be Heartbroken?
3. Patience

8/10

2010 års bästa Album!

Då var det dags att traditionsenligt summera musikåret i listform. Trots att 2010 bjöd på en hel del godis tycker jag ändå att det var något svagare än brukligt. Glädjeämnena bestod av en hel del nyupptäckter samt ett gammalt favoritband som fick en tämligen oväntad nytändning. Jag bjuder här på min topp-50 som kan skrivas ut och användas som lathund, detta är facit mina vänner:

1. Manic Street Preachers - Postcards From A Young Man


















Trots att Manics är ett av mina allra största favoritband genom tiderna fanns det inte på kartan att de i nådens år 2010, 12 år sedan deras senaste storverk, skulle komma i närheten av att leverera något så storartat som detta. Faktum är att Postcards From A Young Man inte bara låter som när de peakade med Everything Must Go och This Is My Truth…Tell Me Yours, den håller likvärdig kvalitet. Helt obegripligt, helt underbart!!!


2. Pure Reason Revolution - Hammer And Anvil


















Efter att ha levererat ett storverk till debutplatta (The Dark Third) förbryllades många av uppföljaren Amor Vincit Omnia där den progressiva rocken hade fått ge vika för inslag av electro, en platta som jag initialt gillade även om den svalnade ganska fort. Deras tredje album Hammer And Anvil känns som en smältdegel av dess två föregångare. Electroinslagen finns här fortfarande men låtstyrkan är helt i klass med debutverket. Om man hoppar över det obegripliga öppningsspåret Fight Fire bjuder PRR på en platta fylld av fantastiska och snillrika melodier som är sjukt beroendeframkallande.


3. Anathema - We're Here Because We're Here


















Anathemas atmosfäriska rock är mil från den death/doom de begagnade sig i början av karriären. Deras åttonde album är en grym växarplatta som genererar gåshud från start till mål. Förutom melodistyrkan älskar jag deras sätt att arrangera låtarna där de byggs upp med lager på lager. Storslaget och mäktigt!


4. The National - High Violet


















High Violet är The Nationals femte album och faktiskt det första jag hört med bandet. Efter att ha golvats av denna fantastiska platta, inte minst tack vare Matt Berningers magiska pipa, kommer jag garanterat arbeta mig igenom backkatalogen. Bloodbuzz Ohio och Runaway är två av årets allra bästa låtar som får mig att slå frivolter av ren eufori.


5. Chief - Modern Rituals


















Ett av mina största upptäckter detta år. Chiefs blandar folkpop á la Fleet Foxes med melodistark Britpop i stil med The Verve och Coldplay. Det sistnämnda gör att dessa jänkare faller mig än mer på läppen än sina kollegor. Låtar som Breaking Walls, Night & Day och den starkt Verve-doftande Stealing är så briljanta att jag saknar ord.


6. Kent - En Plats I Solen


















Endast åtta månader efter Röd dök En Plats I Solen upp helt utan förvarning. Farhågan att det skulle vara ett hastverk alternativt överblivet material från Röd var därför tämligen motiverad. Efter att ha levt med En Plats I Solen ett halvår kan man också konstatera att detta är långt ifrån Kents bästa stunder. Att det ändå är fruktansvärt bra säger en del om deras oerhörda kapacitet. Ismael är Kent när de är som bäst, Ensam Lång Väg Hem är en annan favorit som växt till sig med tiden men här finns även några spår som jag kan leva utan. Men ändå, överlag sjukt bra i vanlig ordning!


7. Arcade Fire - The Suburbs


















Arcade Fire tar sig an uppgiften att följa upp mästerverket Neon Bible på största allvar. De tar i så att de nästan spricker och bjuder på ett maffigt epos om 16 låtar. Överambitiöst kan tyckas men faktum är att de går i land med uppgiften. De når förvisso inte upp till nämnda höjdare men detta är ett varierat och storslaget verk med ett gäng smått fantastiska kompositioner med City With No Children som själva kronjuvelen.


8. Khoma - A Final Storm


















Förväntningarna var astronomiska då föregångaren The Second Wave har spelats in absurdum hemmavid. A Final Storm tar inga nya grepp utan detta är en logisk fortsättning av föregångaren. Trots att detta rakt igenom är sjukt bra blir jag inte lika golvad som fallet var med The Second Wave och det har nog att göra med att den påminner lite för starkt om det de gjort tidigare, första förälskelsen ni vet. Men ändå, ett av Sveriges bästa band levererar återigen!


9. Ghost – Opus Eponymous


















Bandmedlemmarnas identitet i Ghost är fortfarande höljt i dunkel, ett gammalt beprövat koncept för att förhöja mystiken. Då deras ockulta hårdrock är så träffsäker och melodistark hade de säkerligen lyckats lika bra utan denna gimmick. Mercyful Fate och The Devil’s Blood är självklara referenser men produktionen och soundet luktar även en hel del 70-talshårdrock. De snygga harmonierna, melodistyrkan och produktionen gör detta till årets mest berättigade hype inom hårdrocken.


10. Beach House - Teen Dream


















Det tog ett bra tag för mig innan jag förstod storheten med Teen Dream. Deras extremt snygga och långsamma drömpop smyger sig på sakta men säkert men väl där blir man fångad i ett järngrepp man inte vill ta sig ur. Magiskt och vederkvickande, som att vara på ett själsligt Spa.


11. The Pineapple Thief - Someone Here Is Missing
12. Johnossi – Mavericks
13. Midlake - The Courage Of Others
14. Black Mountain - Wilderness Heart
15. Arjen Lucassen's Star One - Victims Of The Modern Age
16. Band of Horses - Infinite Arms
17. Bad Religion - The Dissent Of Man
18. Treat - Coup De Grace
19. Elvenking – Red Silent Tides
20. Pain of Salvation - Road Salt One

21. Pretty Maids – Pandemonium
22. Avantasia - The Wicked Symphony
23. Kvelertak - Kvelertak
24. Masshysteri - Masshysteri
25. Stone Sour - Audio Secrecy
26. Bombus – Bombus
27. Moon Safari - Lover's End
28. Ratt - Infestation
29. Crematory – Infinity
30. Wuthering Heights – Salt

31. Y&T – Facemelter
32. Masterplan - Time To Be King
33. Teenage Fanclub – Shadows
34. Dark Tranquility - We Are The Void
35. Alter Bridge - III
36. Avantasia - Angel Of Babylon
37. Avenged Sevenfold - Nightmare
38. Asia – Omega
39. Sabaton - Coat Of Arms
40. Blind Guardian - At The Edge Of Time

41. Rasmus Kellerman - The 24th
42. Shearwater - The Golden Archipelago
43. God Is An Astronaut - Age Of The Fifth Sun
44. Helloween – 7 Sinners
45. The Tallest Man On Earth - The Wild Hunt
46. Accept - Blood Of The Nations
47. Iron Maiden - The Final Frontier
48. Overkill – Ironbound
49. Broken Social Scene - Forgiveness Rock Record
50. Steelwing - Lord Of The Wasteland

Playlist på Spotify: http://open.spotify.com/user/hawkson/playlist/3BXtnm1YI6WW9hIeMAyLaE