Ja, det kan man ju undra. Tanken med denna blogg var ju att i all enkelhet dokumentera mitt genomlyssnande av skivor ur boken "1001 Album du måste höra innan du dör". Dock föll jag direkt in i gamla vanor och utformade varje avhandlad skiva som en regelrätt recension. Tidsbrist och för höga krav på mig själv har därför gjort att jag inte klarat av att skriva om några skivor på sistone.
Jag har därför idag beslutat att nu verkligen göra det som jag tänkte från allra första början. Ingen bandhistorik, inget letande efter finurliga formuleringar och intressanta anekdoter om skivinspelningen etc. BARA en kort kommentar vad jag tycker om skivan, de tre bästa låtarna och betyg. PUNKT.
Nu får vi hoppas att det blir lite fart på bloggskrället...
måndag 28 december 2009
onsdag 25 november 2009
The Who - Who's Next (1971)
1. Baba O'Riley (4:59)
2. Bargain (5:34)
3. Love Ain't for Keepin' (2:11)
4. My Wife (3:41)
5. The Song Is Over (6:16)
6. Getting in Tune (4:50)
7. Going Mobile (3:43)
8. Behind Blue Eyes (3:39)
9. Won't Get Fooled Again (8:32)
Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #13
Denna blogg kommer med allra största säkerhet skapa viss förvåning med jämna mellanrum. Jag kommer helt öppet blotta alla svarta musikaliska hål som jag de facto har. Den stora anledningen till detta att jag ända sedan liten parvel levt i det musikaliska nuet och därigenom negligerat en stor del av 60- och 70-talet. De sista åren har dock inneburit en stor förändring då suget efter att täppa dessa hål helt plötsligt uppenbarat sig.
Just The Who är ett dylikt band som man "borde" hört förr, men tills för några veckor sedan var min kunskap om bandet begränsad till My Generation och några låtar till. Ännu ett klassiskt fall där förutfattade meningar kommer på skam. Ty när Who's Next spelades för första gången satt jag som en fågelholk och skakade på huvudet. Detta är ju SJUKT bra!!!
Who's Next är bandets femte studioplatta och utgör resterna av en rockopera som aldrig kom att sättas upp. På detta album sökte bandet sig mot ett något mer hårdrocksinriktat sound. Det var också deras första experiment med synthar. Baba O'Riley må vara skivans mest kända låt men verkets stora crescendo sker i och med plattans avslutning. Storverken jag syftar på är Behind Blue Eyes och Won't Get Fooled Again, pur magi! Dock är detta en helgjuten skapelse som jag nästan redan spelat sönder trots att den införskaffades för bara några veckor sedan...
9/10
Spotify: The Who – Who's Next
tisdag 17 november 2009
2006 års bästa album
Omröstningen på Sweden Rock Festivals messageboard fortsätter. Så här summerar jag det musikaliska skivåret 2006:
30. Black Stone Cherry - Black Stone Cherry
29. Sunstorm- Sunstorm
28. Sabaton - Attero Dominatus
27. Atomic Swing - The Broken Habanas
26. Mastodon - Blood Mountain
25. Wetton/Downes- Icon II-Rubicon
24. Wolverine – Still
23. Bloodbound - Nosferatu
22. Muse - Black Holes And Revelations
21. Frost – Milliontown
20. Warrant- Born Again
19. Tool - 10,000 Days
18. Dissection – Reinkaos
17. Danko Jones - Sleep is the Enemy
16. Hurt - Vol. 1
15. Sylvan - Posthumous Silence
14. Cloudscape- Crimson Skies
13. Jon Oliva´s Pain- Maniacal Renderings
12. Heavenly – Virus
11. Stone Sour - Come What(ever) May
10. Saga- Trust
Trots att Saga har levererat en del starka album även efter deras storhetsperiod (som t.ex. House Of Cards) var det först i och med Trust de lyckades förena det gamla och nya på ett fulländat sätt. De soundmässiga återblickarna till ”de fyra första” gör mig alldeles varm av glädje och Saga gör detta utan att låta daterade eller leva i det förgångna. De lyckas här helt enkelt hitta kärnan till det som gör Saga så sjukt jävla bra! Albumet är inte felfritt men höjdpunkterna är deras största på många, många år.
9. Mind's Eye - Walking on H20
Från ingenstans (för mig i alla fall) dök denna svenska akt med Daniel Flores i spetsen upp med detta sjukt starka album. Med lika delar progmetall och progrock, undersköna melodier och utsökta arrangemang föll jag som en fura. Walking On h2o är ett konceptalbum som behandlar evolution, religion, naturförstöring och oförklarliga fenomen. Ett koncept som på ett briljant sett illustreras av Mattias Noréns oerhört snygga skivomslag. Sahara In An Hourglass är min favorit på detta jämnstarka album.
8. Evergrey – Monday Morning Apocalypse
The Inner Circle var i min mening en ovanligt ojämn skapelse men på dess uppföljare lyckades de producera ännu ett helgjutet album. Här skalade man av de musikaliska broderierna och gick till kärnan i deras låtskrivande; tyngd, melankoli och melodi således. Inte riktigt i paritet med In Search Of Truth men bra nära.
7. Katatonia - The Great Cold Distance
Uppföljaren till den lysande Viva Emptiness saknar föregångarens extrema höjdpunkter men detta kompenseras med ett osedvanligt jämnt låtmaterial. Jonas Renkses återhållsamt likväl inlevelsefulla uttryckssätt är här starkare än någonsin. Ångestladdat, vackert och enormt njutbart på en och samma gång.
6. Falconer – Northwind
Med Mathias Blad åter i sättningen levererade Falconer sitt bästa album sedan den omtalade debutplattan. Och frågan är om inte Northwind till och med slår den på fingrarna. Mathias sjunger bättre än någonsin och låtmaterialet håller en extremt hög standard från start till mål där den svenska folkmetallshiten Himmel Så Trind är kronan på verket!
5. Pure Reason Revolution - The Dark Third
Ett album jag behövde väldigt lång tid för att greppa. Till en början var det bara en klart njutbar resa som inte riktigt ville gripa tag. Efter att ha sett de som förband till Porcupine Tree två gånger var det något som lossnade. Helt plötsligt uppenbarade låtarnas nyckel och jag föll som i trans. Bullitts Dominæ, Voices In Winter, The Bright Ambassadors of Morning etc, vilka oerhört hypnotiserande och briljanta låtar! Och det är fortfarande lika bra!
4. Amorphis – Eclipse
Med en ny sångare och frontman i form av Tomi Joutsen tornade helt plötsligt en ny musikalisk best upp sig för hela (nåja) världen. Från att vara ett klart dugligt band blev de något alldeles exceptionellt. Tomis förmåga att ömsom smeka, ömsom utöva brutalitet adderade ytterligare en dimension till deras melankoliska och melodistarka låtar.
3. Amon Amarth - With Oden On Our Side
Det känns som att Amon Amarth i och med With Oden On Our Side hittade sitt fulländade uttryck. Här bjuds man på stapelvara i form av briljanta riff och medryckande melodier. En aldrig sinande flod av hits inom genren som man omöjligen kan lyssna till stillasittande.
2. Khoma - Second Wave
Inte förrän jag såg ett oerhört energiskt och dedikerat framförande på Arvikafestivalen insåg jag denna skivas storhet till fullo. Låtarna på Second Wave skänker en sådan själslig berusning att det borde sättas åldersgräns på plattan. Vad mer behöver sägas, egentligen...?
1. Wuthering Heights- The Shadow Cabinet
Jag uppskattade förvisso föregångaren Far From The Madding Crowd men var inte någonstans förberedd på detta. The Shadow Cabinet är en veritabel melodiexplosion som vänder och vrider sig åt alla håll. Det som vid en första anblick kan kännas lite ”over the top” klarnar för varje genomlyssning för att sedermera utveckla sig till ett tidlöst verk som jag omöjligen kan tröttna på. Vilket driv! Vilken energi! Och återigen dessa makalösa melodier!
30. Black Stone Cherry - Black Stone Cherry
29. Sunstorm- Sunstorm
28. Sabaton - Attero Dominatus
27. Atomic Swing - The Broken Habanas
26. Mastodon - Blood Mountain
25. Wetton/Downes- Icon II-Rubicon
24. Wolverine – Still
23. Bloodbound - Nosferatu
22. Muse - Black Holes And Revelations
21. Frost – Milliontown
20. Warrant- Born Again
19. Tool - 10,000 Days
18. Dissection – Reinkaos
17. Danko Jones - Sleep is the Enemy
16. Hurt - Vol. 1
15. Sylvan - Posthumous Silence
14. Cloudscape- Crimson Skies
13. Jon Oliva´s Pain- Maniacal Renderings
12. Heavenly – Virus
11. Stone Sour - Come What(ever) May
10. Saga- Trust
Trots att Saga har levererat en del starka album även efter deras storhetsperiod (som t.ex. House Of Cards) var det först i och med Trust de lyckades förena det gamla och nya på ett fulländat sätt. De soundmässiga återblickarna till ”de fyra första” gör mig alldeles varm av glädje och Saga gör detta utan att låta daterade eller leva i det förgångna. De lyckas här helt enkelt hitta kärnan till det som gör Saga så sjukt jävla bra! Albumet är inte felfritt men höjdpunkterna är deras största på många, många år.
9. Mind's Eye - Walking on H20
Från ingenstans (för mig i alla fall) dök denna svenska akt med Daniel Flores i spetsen upp med detta sjukt starka album. Med lika delar progmetall och progrock, undersköna melodier och utsökta arrangemang föll jag som en fura. Walking On h2o är ett konceptalbum som behandlar evolution, religion, naturförstöring och oförklarliga fenomen. Ett koncept som på ett briljant sett illustreras av Mattias Noréns oerhört snygga skivomslag. Sahara In An Hourglass är min favorit på detta jämnstarka album.
8. Evergrey – Monday Morning Apocalypse
The Inner Circle var i min mening en ovanligt ojämn skapelse men på dess uppföljare lyckades de producera ännu ett helgjutet album. Här skalade man av de musikaliska broderierna och gick till kärnan i deras låtskrivande; tyngd, melankoli och melodi således. Inte riktigt i paritet med In Search Of Truth men bra nära.
7. Katatonia - The Great Cold Distance
Uppföljaren till den lysande Viva Emptiness saknar föregångarens extrema höjdpunkter men detta kompenseras med ett osedvanligt jämnt låtmaterial. Jonas Renkses återhållsamt likväl inlevelsefulla uttryckssätt är här starkare än någonsin. Ångestladdat, vackert och enormt njutbart på en och samma gång.
6. Falconer – Northwind
Med Mathias Blad åter i sättningen levererade Falconer sitt bästa album sedan den omtalade debutplattan. Och frågan är om inte Northwind till och med slår den på fingrarna. Mathias sjunger bättre än någonsin och låtmaterialet håller en extremt hög standard från start till mål där den svenska folkmetallshiten Himmel Så Trind är kronan på verket!
5. Pure Reason Revolution - The Dark Third
Ett album jag behövde väldigt lång tid för att greppa. Till en början var det bara en klart njutbar resa som inte riktigt ville gripa tag. Efter att ha sett de som förband till Porcupine Tree två gånger var det något som lossnade. Helt plötsligt uppenbarade låtarnas nyckel och jag föll som i trans. Bullitts Dominæ, Voices In Winter, The Bright Ambassadors of Morning etc, vilka oerhört hypnotiserande och briljanta låtar! Och det är fortfarande lika bra!
4. Amorphis – Eclipse
Med en ny sångare och frontman i form av Tomi Joutsen tornade helt plötsligt en ny musikalisk best upp sig för hela (nåja) världen. Från att vara ett klart dugligt band blev de något alldeles exceptionellt. Tomis förmåga att ömsom smeka, ömsom utöva brutalitet adderade ytterligare en dimension till deras melankoliska och melodistarka låtar.
3. Amon Amarth - With Oden On Our Side
Det känns som att Amon Amarth i och med With Oden On Our Side hittade sitt fulländade uttryck. Här bjuds man på stapelvara i form av briljanta riff och medryckande melodier. En aldrig sinande flod av hits inom genren som man omöjligen kan lyssna till stillasittande.
2. Khoma - Second Wave
Inte förrän jag såg ett oerhört energiskt och dedikerat framförande på Arvikafestivalen insåg jag denna skivas storhet till fullo. Låtarna på Second Wave skänker en sådan själslig berusning att det borde sättas åldersgräns på plattan. Vad mer behöver sägas, egentligen...?
1. Wuthering Heights- The Shadow Cabinet
Jag uppskattade förvisso föregångaren Far From The Madding Crowd men var inte någonstans förberedd på detta. The Shadow Cabinet är en veritabel melodiexplosion som vänder och vrider sig åt alla håll. Det som vid en första anblick kan kännas lite ”over the top” klarnar för varje genomlyssning för att sedermera utveckla sig till ett tidlöst verk som jag omöjligen kan tröttna på. Vilket driv! Vilken energi! Och återigen dessa makalösa melodier!
söndag 15 november 2009
The Band - The Band (1969)
1. Across the Great Divide (2:53)
2. Rag Mama Rag (3:04)
3. The Night They Drove Old Dixie Down (3:33)
4. When You Awake (3:13)
5. Up on Cripple Creek (4:34)
6. Whispering Pines (3:58)
7. Jemima Surrender (3:31)
8. Rockin' Chair (3:43)
9. Look Out Cleveland (3:09)
10. Jawbone (4:20)
11. The Unfaithful Servant (4:17)
12. King Harvest (Has Surely Come) (3:39)
Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #12
The Bands andra, sjävbetitlade, album släpptes samma år som jag föddes. Det var inte bara månlandningen och Woodstock som förgyllde detta år med andra ord (host). Detta band (host) började sin karriär som ett kompband, under namnet The Hawks (host), till rocklegenden Richard Hawkins och senare till Bob Dylan. 1966 införskaffade bandmedlemmarna ett hus i Woodstock som på grund av sin färg fick namnet Big Pink vars källare användes som replokal samt inspelningslokal. Debutalbumet som släpptes 1968 betitlades passande nog därför Music From The Big Pink.
The Band är inget annat än ett stilbildande och tidlöst storverk. Det är liksom ingen slump att skivan ingår i Classic Albums-serien (som jag avnjutit i samband med inlyssnandet av detta alster, jag rekommenderar programmet å det grövsta!). Förutom att skivan bjuder på en kanonad av fenomenala kompositioner som t.ex. Rag Mama Rag, The Night They Drove Old Dixie Down, Look Out Cleveland och King Harvest (Has Surely Come) är framförandet av dessa overkligt bra. Musikerna är inte bara skickliga av guds nåde, de utför sin musikaliska gärning med inlevelse och extrem känsla. I musikhistorien finns det ett antal album som är odödliga, och detta är onekligen ett av dessa. 40 år sedan det släpptes känns det fortfarande relevant och fräscht.
9/10
Spotify: Band – The Band
Peter Gabriel - Peter Gabriel (I) (1977)
1. Moribund the Burgermeister (4:20)
2. Solsbury Hill (4:21)
3. Modern Love (3:38)
4. Excuse Me (3:20)
5. Humdrum (3:25)
6. Slowburn (4:36)
7. Waiting for the Big One (7:15)
8. Down the Dolce Vita (5:05)
9. Here Comes the Flood (5:38)
Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #11
Peter Gabriels solodebut efter uppbrottet från Genesis släpptes 1977. Detta var det var det första av fyra soloplattor som samtliga betitlades "Peter Gabriel" men för att särskilja dessa brukar de benämnas med siffror i dess ordningsföljd. Vanligt förkommande är också att de betitlas Car, Scratch, Melt och Security baserat på hur skivomslagen är utformade.
Skivan inleds på ett storartat sätt med progrockaren Moribund the Burgermeister och, vad som skulle bli Peters första hitlåt, den smått magiska och beroendeframkallande Solsbury Hill. Det märks att Peter vill få utlopp för massor av sina kreativa idéer som förmodligen hade hållits i schack under hans Genesis-period. Detta leder till att skivan spretar samt att en del ointressanta saker sänker helhetsintrycket till en något mer modest nivå. Skivan avslutas dock på det bästa av sätt, Here Comes The Flood är en gåshudsmaskin av stora mått så till den milda grad att det nästan fuktas i ögonvrån. När vinylknastret förkunnar att låten och skivan nått sitt slut vill man bara ha mer! Kompositioner som Excuse Me och Waiting For The Big One sänker dock mitt betyg då jag tittar på skivan till sin helhet.
7/10
Crosby, Stills, Nash & Young - Déjà Vu (1970)
1. Carry On (4:25)
2. Teach Your Children (2:53)
3. Almost Cut My Hair (4:25)
4. Helpless (3:30)
5. Woodstock (3:52)
6. Déjà Vu (4:10
7. Our House (2:59)
8. 4 + 20 (1:55)
9. Country Girl (5:05)
a) Whiskey Boot Hill
b) Down, Down, Down
c) Country Girl (I Think You're Pretty)
10. Everybody I Love You 2:20)
Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #10
På sitt andra album hade supergruppen utökats med ytterligare en renommerad musiker och låtskrivare i form av Neil Young. Bandet som i övrigt bestod av David Crosby (ex-The Byrds), Stephen Stills (ex-Buffalo Springfield) och Graham Nash (ex-The Hollies) spenderade nästan 800 timmar för att skapa denna platta som tog sig ända upp på USA-listans första plats.
Den mångskiftande Carry On inleder plattan strålande med patenterad stämsång och fortsätter ännu bättre i form av countrydoftande Teach Your Children och den något bluesiga och inlevelsefulla Almost Cut My Hair som bjuder på ett rent fenomalt gitarrspel. Hepless bär Neil Youngs signum överallt, men med den stora skillnaden att jag bara tycker den är såsig och tråkig.
Woodstock och titelspåret passerar förbi utan att ge några bestående intryck men sedan dyker den närmast gulliga och oerhört vackra Our House dyker upp och livar upp plattan återigen. Skivans flaggskepp återstår dock, Country Girl är en mäktig skapelse som bjuder på enorm epik. Här får Neil Young upprättelse efter den beiga Helpless, och det med råge!
Déjà Vu är förvisso något ojämn men höjdpunkterna är extremt njutbara. Återigen ett tack till min nya bibel, utan den hade jag inte ens tänkt tanken att kolla upp detta band. Varför, det kan man ju rättmätigt undra...
7/10
måndag 2 november 2009
2005 års bästa album
På Sweden Rock Festivals messageboard pågår sedan länge en omröstningsserie över musikhistoriens bästa album. Jag har nu summerat mina omdömen för året 2005 och publicerar min lista även här:
2005
30. Royal Hunt- Paper Blood
29. Rammstein - Rosenrot
28. Phideaux - Chupacabras
27. Kent - The hjärta & smärta EP (EP)
26. Foo Fighters - In Your Honor
25. Kreator - Enemy of God
24. Heed - The Call
23. Arena - Pepper's Ghost
22. Kino – Picture
21. Bruce Dickinson - Tyranny Of Souls
20. Allen-Lande- The Battle
19. Depeche Mode - Playing The Angel
18. Sentenced - The Funeral Album
17. Kamelot - The Black Halo
16. Magic Pie - Motions of Desire
15. System Of A Down – Hypnotize
14. Paradise Lost - Paradise Lost
13. Bullet for My Valentine - The Poison
12. Morgana Lefay – Grand Materia
11. Coheed and Cambria - Good Apollo, I'm Burning Star IV, Vol. 1: From Fear Through the Eyes of Madness
10. Timeless Miracle - Into The Enchanted Chamber
Sugen på lite ostig melodiös Power Metal? Timeless Miracle har verkligen inte förändrat musikhistorien med detta skivsläpp men för de som med öppet sinne kan se bortom sina förutfattade meningar och inte slentrianmässigt avfärda det som på ytan kan ses som ”sån där jävla Power Metal” kan eventuellt hitta något av värde här. Själv tycker jag detta är ett alldeles briljant släpp inom genren då de besitter ett låtmaterial av guds nåde. Skivan kokar över av sjukt klistriga OCH kvalitetssäkrade melodier som har potential att förfölja lyssnaren för alltid. Vet inte hur många gånger jag lyssnat på Down To The Gallows och än har jag inte tröttnat…
9. Soilwork - Stabbing the Drama
Visst, Björn “Speed” Stridh hade här finslipat sin vokala förmåga ännu ett snäpp och låtmaterialets dynamik hade förfinats en aning. Dock anser jag ändå att Stabbing The Drama inte riktigt är i paritet med sina föregångare. Några av låtarna går lite på rutin vilket sänker helhetsintrycket. Briljansen i titelspåret, One With The Flies och Nerve går dock inte att förneka.
8. Masterplan – Aeronautics
Även om debutverket tveklöst är Masterplans största stund är inte kvalitetsgapet till dess uppföljare så stort som vissa vill påskina. Här fortsätter man med framgångsreceptet från debuten och det enda som skiljer Aeronautics från att erhålla samma höga betyg är ännu en tung best i stil och kvalitet med Soulburn. Skivans höjdpunkt är den makalöst snygga Falling Sparrow.
7. Nocturnal Rites - Grand Illusion
Fjärde kanonalbumet på raken och detta kan vara det bästa av dessa. Här radas melodiösa Metalhits upp som på ett pärlband. Fools Never Die, Never Trust och Still Alive är en mästerlig inledning, dock bibehålls kvaliteten ända in i mål.
6. Coldplay - X&Y
Då A Rush Of Blood To The Head var en liten, liten besvikelse lyckades Chris Martin med manskap med dess uppföljare leverera ett fantastiskt album fyllt av episk popmusik. Melodirikedomen är monumental på detta oerhört vackra och storslagna verk. Coldplays näst bästa platta, endast överträffad av det som komma skulle…
5. System Of A Down – Mezmerize
Välkommen till själva peaken i SOADs diskografi! Här slängs man mellan sjuka infall och sockersöta melodier som den självklaraste saken i världen. På detta album tycker jag dessa herrar fick ihop sitt intrikata pussel fullt ut och hela verket andas energi, dedikation och pur kvalitet. Ett essentiellt verk för alla musikälskare!
4. Riverside - Second Life Syndrome
Detta var mitt första möte med Riverside och som jag golvades! Den stora anledningen till detta var rysarlåten Volte-Face som jag fortfarande anser vara polackernas största stund. Dock är albumet bra till sin helhet och även om jag håller debutverket som något starkare är det ändå så oerhört mycket bättre än det mesta som släppts under detta decennium, vilket säger en del om styrkan i musikåret 2005.
3. Opeth - Ghost Reveries
Efter den något kalla, ondskefulla och bitvis svårgenomträngliga Deliverance (jag räknar medvetet bort Damnation här) var uppföljaren Ghost Reveries lite annorlunda med sitt varma och ”murriga” sound. Detta delvis förmodligen beroende på att Per Wibergs klaviatur har en tämligen framträdande roll. Deliverance var givetvis ett strålande verk men denna platta ser jag som något jämnare sett till helheten med höjdpunkter såsom Ghost Of Perdition och The Baying Of The Hounds. Ännu ett storverk från Mikael Åkerfeldt!
2. Kent - Du & Jag Döden
När den majestätiska öppningen av 400 Slag inleder Du Och Jag Döden vet man att det är ett mästerverk man har framför sig. Detta är Kents Magnum Opus som inte, varken förr eller senare, har eller kommer överträffas. Det hela faller ju på sin egen orimlighet, en teknisk omöjlighet helt enkelt. Soundmässigt låter skivan briljant, naket men ändå storslaget. Att Sami Sirviö här får maximalt utlopp för sina fantastiska gitarrmelodier är dessutom kronan på verket. En Eriksgata av svensk pop när den är som bäst!
1. Porcupine Tree – Deadwing
En rent formidabel uppvisning som sopar konkurrenterna av banan. Deadwing är fylld av ett oerhört varierat låtmaterial, allt framfört i yppersta klass med innerligheten och känslan i behåll. Här finns banne mig allt; skir pop i Lazarus, hårdrock i Shallow, progmetall i Deadwing, och sinnesjuk epik i de båda mästerverken The Start Of Something Beautiful och Arriving Somewhere But Not Here. Detta kan vara decenniets allra bästa platta även om Porcupine Tree har fler album som kamperar om titeln.
2005
30. Royal Hunt- Paper Blood
29. Rammstein - Rosenrot
28. Phideaux - Chupacabras
27. Kent - The hjärta & smärta EP (EP)
26. Foo Fighters - In Your Honor
25. Kreator - Enemy of God
24. Heed - The Call
23. Arena - Pepper's Ghost
22. Kino – Picture
21. Bruce Dickinson - Tyranny Of Souls
20. Allen-Lande- The Battle
19. Depeche Mode - Playing The Angel
18. Sentenced - The Funeral Album
17. Kamelot - The Black Halo
16. Magic Pie - Motions of Desire
15. System Of A Down – Hypnotize
14. Paradise Lost - Paradise Lost
13. Bullet for My Valentine - The Poison
12. Morgana Lefay – Grand Materia
11. Coheed and Cambria - Good Apollo, I'm Burning Star IV, Vol. 1: From Fear Through the Eyes of Madness
10. Timeless Miracle - Into The Enchanted Chamber
Sugen på lite ostig melodiös Power Metal? Timeless Miracle har verkligen inte förändrat musikhistorien med detta skivsläpp men för de som med öppet sinne kan se bortom sina förutfattade meningar och inte slentrianmässigt avfärda det som på ytan kan ses som ”sån där jävla Power Metal” kan eventuellt hitta något av värde här. Själv tycker jag detta är ett alldeles briljant släpp inom genren då de besitter ett låtmaterial av guds nåde. Skivan kokar över av sjukt klistriga OCH kvalitetssäkrade melodier som har potential att förfölja lyssnaren för alltid. Vet inte hur många gånger jag lyssnat på Down To The Gallows och än har jag inte tröttnat…
9. Soilwork - Stabbing the Drama
Visst, Björn “Speed” Stridh hade här finslipat sin vokala förmåga ännu ett snäpp och låtmaterialets dynamik hade förfinats en aning. Dock anser jag ändå att Stabbing The Drama inte riktigt är i paritet med sina föregångare. Några av låtarna går lite på rutin vilket sänker helhetsintrycket. Briljansen i titelspåret, One With The Flies och Nerve går dock inte att förneka.
8. Masterplan – Aeronautics
Även om debutverket tveklöst är Masterplans största stund är inte kvalitetsgapet till dess uppföljare så stort som vissa vill påskina. Här fortsätter man med framgångsreceptet från debuten och det enda som skiljer Aeronautics från att erhålla samma höga betyg är ännu en tung best i stil och kvalitet med Soulburn. Skivans höjdpunkt är den makalöst snygga Falling Sparrow.
7. Nocturnal Rites - Grand Illusion
Fjärde kanonalbumet på raken och detta kan vara det bästa av dessa. Här radas melodiösa Metalhits upp som på ett pärlband. Fools Never Die, Never Trust och Still Alive är en mästerlig inledning, dock bibehålls kvaliteten ända in i mål.
6. Coldplay - X&Y
Då A Rush Of Blood To The Head var en liten, liten besvikelse lyckades Chris Martin med manskap med dess uppföljare leverera ett fantastiskt album fyllt av episk popmusik. Melodirikedomen är monumental på detta oerhört vackra och storslagna verk. Coldplays näst bästa platta, endast överträffad av det som komma skulle…
5. System Of A Down – Mezmerize
Välkommen till själva peaken i SOADs diskografi! Här slängs man mellan sjuka infall och sockersöta melodier som den självklaraste saken i världen. På detta album tycker jag dessa herrar fick ihop sitt intrikata pussel fullt ut och hela verket andas energi, dedikation och pur kvalitet. Ett essentiellt verk för alla musikälskare!
4. Riverside - Second Life Syndrome
Detta var mitt första möte med Riverside och som jag golvades! Den stora anledningen till detta var rysarlåten Volte-Face som jag fortfarande anser vara polackernas största stund. Dock är albumet bra till sin helhet och även om jag håller debutverket som något starkare är det ändå så oerhört mycket bättre än det mesta som släppts under detta decennium, vilket säger en del om styrkan i musikåret 2005.
3. Opeth - Ghost Reveries
Efter den något kalla, ondskefulla och bitvis svårgenomträngliga Deliverance (jag räknar medvetet bort Damnation här) var uppföljaren Ghost Reveries lite annorlunda med sitt varma och ”murriga” sound. Detta delvis förmodligen beroende på att Per Wibergs klaviatur har en tämligen framträdande roll. Deliverance var givetvis ett strålande verk men denna platta ser jag som något jämnare sett till helheten med höjdpunkter såsom Ghost Of Perdition och The Baying Of The Hounds. Ännu ett storverk från Mikael Åkerfeldt!
2. Kent - Du & Jag Döden
När den majestätiska öppningen av 400 Slag inleder Du Och Jag Döden vet man att det är ett mästerverk man har framför sig. Detta är Kents Magnum Opus som inte, varken förr eller senare, har eller kommer överträffas. Det hela faller ju på sin egen orimlighet, en teknisk omöjlighet helt enkelt. Soundmässigt låter skivan briljant, naket men ändå storslaget. Att Sami Sirviö här får maximalt utlopp för sina fantastiska gitarrmelodier är dessutom kronan på verket. En Eriksgata av svensk pop när den är som bäst!
1. Porcupine Tree – Deadwing
En rent formidabel uppvisning som sopar konkurrenterna av banan. Deadwing är fylld av ett oerhört varierat låtmaterial, allt framfört i yppersta klass med innerligheten och känslan i behåll. Här finns banne mig allt; skir pop i Lazarus, hårdrock i Shallow, progmetall i Deadwing, och sinnesjuk epik i de båda mästerverken The Start Of Something Beautiful och Arriving Somewhere But Not Here. Detta kan vara decenniets allra bästa platta även om Porcupine Tree har fler album som kamperar om titeln.
söndag 1 november 2009
Skivmässa i Karlstad
Det var länge sedan men idag har äntligen en skivmässa arrangerats i Karlstad. De senaste 4-5 åren har man alltid fått åka till Björneborg om man velat besöka en mässa i Värmland. Dagens mässa var förvisso inte extremt stor men det fanns ändå en hel del godis att hitta i backarna. De senaste årens trend med ökade priser är dock ett faktum men här och var kan man fortfarande göra fynd. Det absolut roligaste (och dyraste) inköpet jag gjorde idag var Blurs fantastiska platta "Modern Life Is Rubbish" på blå vinyl, har tidigare inte sett denna någonstans. I övrigt hittade jag lite plattor till mitt projekt "1001 album du måste höra innan du dör". Hela listan:
David Bowie - Space Oddity (40 kr)
David Bowie - Alladin Sane (40 kr)
Jethro Tull - A Passion Play (80 kr)
Candlemass - Tales Of Creation (100 kr)
Eloy - Dawn (70 kr)
Blur - Modern Life Is Rubbish (155 kr, NY)
Crosby, Stills, Nash & Young - Déjà Vu (100 kr)
The Who - Who's Next (70 kr)
The Cure - Three Imaginary Boys (40 kr)
XTC - Mummer (40 kr)
Rolling Stones - Let It Bleed (80 kr)
Pink Floyd - Relics (40 kr)
Trettioåriga Kriget - Hej På Er! (40 kr)
Trettioåriga Kriget - Mot Alla Odds (40 kr)
Burning Tree - S/t (20 kr)
220 Volt - Power Games (25 kr)
Victory - Culture Killed The Native (25 kr)
onsdag 28 oktober 2009
Pink Floyd x 4
Urvalet av plattor i boken ”1001 album du måste höra innan du dör” är självfallet högst subjektivt och som gjort för att skapa debatt. Därför tänker jag inte mer än nämna att Pink Floyds bästa platta Animals inte är representerad i boken, trots att den är ett komplett mästerverk samt ett av få album som rättmätigt kan erhålla en solid 10/10 av yours truly. Som kompensation avhandlas dock fyra andra plattor med dessa britter i boken så det får väl anses som plåster på såren. Nedan följer en genomgång av dessa.
1. Astronomy Domine (4:12)
2. Lucifer Sam (3:07)
3. Matilda Mother (3:08)
4. Flaming (2:46)
5. Pow R. Toc H. (4:26)
6. Take Up Thy Stethoscope and Walk (3:05)
7. Interstellar Overdrive (9:41)
8. The Gnome (2:13)
9. Chapter 24 (3:42)
10. Scarecrow (2:11)
11. Bike (3:21)
Pink Floyd inledde ju sin karriär som ett psykedeliskt rockband med inslag av ren och skär pop. Denna debutplatta är en berg- och dalbana mellan långa utdragna flummiga jam och melodiös psykedelia. Syd Barrett som var gruppens kanske viktigaste medlem tills han fick sluta på grund av mental ohälsa har satt sitt signum över debutverket. Själv tycker jag det varierar mellan briljant pop och meningslös experimentlusta. Höjdpunkterna står att finna i Lucifer Sam, Matilda Mother och Scarecrow medan låtar som Astronomy Divine och Interstellar Overdrive bara gör mig irriterad.
Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #7
Ett legendariskt verk som har sålts i ofantliga mängder och bär världens kanske mest kända skivomslag. Vid denna tidpunkt var det progrock som gällde fullt ut, oerhört bra sådan dessutom. Överhuvudtaget är det ett väldigt homogent och väl sammansatt album, som gjort för att spisas i sin fulla längd utan avbrott. Låtar som Breathe, den makalösa Time, Us And Them och Brain Damage ger mig extrem gåshud. Däremot är jag, i motsats till de flesta vad det verkar, inte alls imponerad av The Great Gig In The Sky. Jag fullkomligt avskyr det hemska wailandet i slutet av låten. En superb platta trots att det näppeligen är Pink Floyds bästa giv.
Pink Floyd - Wish You Were Here (1975)
Detta är så nära perfektion man kan komma (läs: Animals)! A-sidans Shine On You Crazy Diamond Part I-V fullkomligt vibrerar av känslor och oöverträffad melodirikedom. David Gilmours glimrande gitarrspel är omöjligt att inte nämna. Dock är inte resten så mycket sämre det heller med kanonspår som titelspåret och kanske framför allt rysaren Welcome To The Machine. Det är väl bara Have A Cigar som inte är fantstisk på denna platta, och det säger banne mig allt.
Pink Floyd - The Wall (1979)
Rockoperan The Wall är ett konceptalbum som behandlar social isolering från omvärlden med allt vad det innebär. Även denna platta är som klippt och skuren att lyssna på i sin helhet. Trots att den innehåller hits som Another Brick In The Wall, Young Lust och Comfortably Numb är det ändå svårt att plocka ut enskilda höjdpunkter då låtarna går i varandra som en enda lång röd tråd. Detta är en platta där det tog tid för mig att hitta det där emotionella djupet men när jag vid ett tillfälle lyssnade på plattan från A till Ö med hörlurar och omslaget i min hand föll alla bitar på plats. Ett mäktigt och historiskt verk som kommer att leva länge. Nämnde jag att det inte går att plocka ut enskilda låtar? Då ljög jag, för Mother tillhör det bästa Pink Floyd någonsin gjort.
Pink Floyd - The Piper At The Gates Of Dawn (1967)
1. Astronomy Domine (4:12)
2. Lucifer Sam (3:07)
3. Matilda Mother (3:08)
4. Flaming (2:46)
5. Pow R. Toc H. (4:26)
6. Take Up Thy Stethoscope and Walk (3:05)
7. Interstellar Overdrive (9:41)
8. The Gnome (2:13)
9. Chapter 24 (3:42)
10. Scarecrow (2:11)
11. Bike (3:21)
Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #6
Pink Floyd inledde ju sin karriär som ett psykedeliskt rockband med inslag av ren och skär pop. Denna debutplatta är en berg- och dalbana mellan långa utdragna flummiga jam och melodiös psykedelia. Syd Barrett som var gruppens kanske viktigaste medlem tills han fick sluta på grund av mental ohälsa har satt sitt signum över debutverket. Själv tycker jag det varierar mellan briljant pop och meningslös experimentlusta. Höjdpunkterna står att finna i Lucifer Sam, Matilda Mother och Scarecrow medan låtar som Astronomy Divine och Interstellar Overdrive bara gör mig irriterad.
6/10
Pink Floyd - Dark Side Of The Moon (1973)
1. Speak to Me (1:11)
2. Breathe (2:47)
3. On the Run (3:35)
4. Time (7:05)
5. The Great Gig in the Sky (4:44)
6. Money (6:32)
7. Us and Them (7:41)
8. Any Colour You Like (3:26)
9. Brain Damage (3:51)
10. Eclipse (2:03)
2. Breathe (2:47)
3. On the Run (3:35)
4. Time (7:05)
5. The Great Gig in the Sky (4:44)
6. Money (6:32)
7. Us and Them (7:41)
8. Any Colour You Like (3:26)
9. Brain Damage (3:51)
10. Eclipse (2:03)
Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #7
Ett legendariskt verk som har sålts i ofantliga mängder och bär världens kanske mest kända skivomslag. Vid denna tidpunkt var det progrock som gällde fullt ut, oerhört bra sådan dessutom. Överhuvudtaget är det ett väldigt homogent och väl sammansatt album, som gjort för att spisas i sin fulla längd utan avbrott. Låtar som Breathe, den makalösa Time, Us And Them och Brain Damage ger mig extrem gåshud. Däremot är jag, i motsats till de flesta vad det verkar, inte alls imponerad av The Great Gig In The Sky. Jag fullkomligt avskyr det hemska wailandet i slutet av låten. En superb platta trots att det näppeligen är Pink Floyds bästa giv.
8/10
Pink Floyd - Wish You Were Here (1975)
1. Shine On You Crazy Diamond - Parts I-V (13:30)
2. Welcome To The Machine (7:31)
3. Have A Cigar (5:08)
4. Wish You Were Here (5:40)
5. Shine On You Crazy Diamond - Parts VI-IX (12:31)
Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #8
Detta är så nära perfektion man kan komma (läs: Animals)! A-sidans Shine On You Crazy Diamond Part I-V fullkomligt vibrerar av känslor och oöverträffad melodirikedom. David Gilmours glimrande gitarrspel är omöjligt att inte nämna. Dock är inte resten så mycket sämre det heller med kanonspår som titelspåret och kanske framför allt rysaren Welcome To The Machine. Det är väl bara Have A Cigar som inte är fantstisk på denna platta, och det säger banne mig allt.
9,5/10
Pink Floyd - The Wall (1979)
1. In The Flesh? (3:16)
2. The Thin Ice (2:27)
3. Another Brick in the Wall (Part I) (3:21)
4. The Happiest Days Of Our Lives (1:46)
5. Another Brick in the Wall (Part II) (3:59)
6. Mother (5:32)
7. Goodbye Blue Sky (2:45)
8. Empty Spaces (2:10)
9. Young Lust (3:25)
10. One Of My Turns (3:41)
11. Don't Leave Me Now (4:08)
12. Another Brick in the Wall (Part III) (1:48)
13. Goodbye Cruel World (0:48)
14. Hey You (4:40)
15. Is There Anybody Out There? (2:44)
16. Nobody Home (3:26)
17. Vera (1:35)
18. Bring the Boys Back Home (1:21)
19. Comfortably Numb (6:23)
20. The Show Must Go On (1:36)
21. In The Flesh (4:13)
22. Run Like Hell (4:20)
23. Waiting For The Worms (4:04)
24. Stop (0:39)
25. The Trial (5:13)
26. Outside The Wall (1:41)
2. The Thin Ice (2:27)
3. Another Brick in the Wall (Part I) (3:21)
4. The Happiest Days Of Our Lives (1:46)
5. Another Brick in the Wall (Part II) (3:59)
6. Mother (5:32)
7. Goodbye Blue Sky (2:45)
8. Empty Spaces (2:10)
9. Young Lust (3:25)
10. One Of My Turns (3:41)
11. Don't Leave Me Now (4:08)
12. Another Brick in the Wall (Part III) (1:48)
13. Goodbye Cruel World (0:48)
14. Hey You (4:40)
15. Is There Anybody Out There? (2:44)
16. Nobody Home (3:26)
17. Vera (1:35)
18. Bring the Boys Back Home (1:21)
19. Comfortably Numb (6:23)
20. The Show Must Go On (1:36)
21. In The Flesh (4:13)
22. Run Like Hell (4:20)
23. Waiting For The Worms (4:04)
24. Stop (0:39)
25. The Trial (5:13)
26. Outside The Wall (1:41)
Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #9
Rockoperan The Wall är ett konceptalbum som behandlar social isolering från omvärlden med allt vad det innebär. Även denna platta är som klippt och skuren att lyssna på i sin helhet. Trots att den innehåller hits som Another Brick In The Wall, Young Lust och Comfortably Numb är det ändå svårt att plocka ut enskilda höjdpunkter då låtarna går i varandra som en enda lång röd tråd. Detta är en platta där det tog tid för mig att hitta det där emotionella djupet men när jag vid ett tillfälle lyssnade på plattan från A till Ö med hörlurar och omslaget i min hand föll alla bitar på plats. Ett mäktigt och historiskt verk som kommer att leva länge. Nämnde jag att det inte går att plocka ut enskilda låtar? Då ljög jag, för Mother tillhör det bästa Pink Floyd någonsin gjort.
8,5/10
tisdag 27 oktober 2009
The Cure - Seventeen Seconds (1980)
1. A Reflection (2:09)
2. Play for Today (3:39)
3. Secrets (3:20)
4. In Your House (4:07)
5. Three (2:36)
6. The Final Sound (0:53)
7. A Forest (5:55)
8. M (3:03)
9. At Night (5:54)
10. Seventeen Seconds (4:02)
Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #5
Seventeen Seconds var The Cures andra regelrätta studioalbum. Efter debutplattan Three Imaginary Boys släpptes visserligen Boys Don’t Cry men den var mer ett hopkok av singlar och det bästa från debutplattan. Seventeen Seconds innebar en förändring i deras sound till att bli lite mer introvert och mörkare. En inriktning som skulle följa på de kommande albumen Faith och Pornography och dess samhörighet brukar beskrivas som The Trilogy.
Seventeen Seconds kräver sina genomlyssningar för att man skall tränga igenom vad som på ytan kan misstolkas som enahanda och onyanserat. När man väl penetrerat in på djupet av skivan finner man smått hypnotiska och oerhört vackra kompositioner som är beroendeframkallande. Den mest kända låten på detta verk är A Forest och det med rätta. Denna fullträff är dock långt ifrån ensam för här finns mer njutbart att finna. Framför allt hittar man detta på dess B-sida med storverk som M och titelspåret. Ett oerhört homogent album och gåshuden är allestädes närvarande.
8/10
Spotify: http://open.spotify.com/album/6hmiQJ6FbPEQIDeKEIKSck
13th Floor Elevators - The Psychedelic Sounds of the 13th Floor Elevators (1966)
1. You're Gonna Miss Me (2:31)
2. Roller Coaster (5:08)
3. Splash 1 (3:57)
4. Reverberation (Doubt) (2:51)
5. Don't Fall Down (3:03)
6. Fire Engine (3:23)
7. Thru the Rhythm (3:10)
8. You Don't Know (How Young You Are) (2:59)
9. Kingdom of Heaven (3:11)
10. Monkey Island (2:40)
11. Tried to Hide (2:50)
Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #4
Kultförklarade 13th Floor Elevators med den omtalade frontmannen Roky Eriksson anses vara ett av de första banden inom den psykadeliska rocken. Faktum är att det i albumets titel skall vara första gången ordet ”psychedelic” användes inom rocken. Dessa drogliberala amerikaner gjorde vad de flesta anser sitt bästa album i och med denna debutplatta. Jag har dock väldigt svårt att se storheten i detta. Förvisso skönt flummig musik att ha i bakgrunden men bortsett från den lysande Reverberation (Doubt) finns det inget som sticker ut från den sega massan av kompositioner som plattan är fylld av. Måhända ett betydelsefullt och originellt album men i ärlighetens namn inte särskilt bra.
5/10
Spotify: http://open.spotify.com/album/7FoD4A2XhvkMGBmz634rRB
måndag 26 oktober 2009
Love - Forever Changes (1967)
1. Alone Again Or (3:16)
2. A House Is Not a Motel (3:31)
3. Andmoreagain (3:18)
4. The Daily Planet (3:30)
5. Old Man (3:02)
6. The Red Telephone (4:46)
7. Maybe the People Would Be the Times or Between Clark and Hilldale (3:34)
8. Live and Let Live (5:26)
9. The Good Humor Man He Sees Everything Like This (3:08)
10. Bummer in the Summer (2:24)
11. You Set the Scene (6:51)
Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #3
Love brukar av kännare betecknas som ett av 60-talets mest underskattade band. Deras sound var till viss del influerat av The Byrds men melodierna i Loves psykedeliska pop var avsevärt mer intrikata och svårgenomträngliga vilket kan förklara varför det stora genombrottet aldrig kom. Jim Morrison i The Doors skall vid något tillfälle ha sagt att deras mål var att bli lika stora som Love, vilket man ju kan säga lyckades…
Enligt samstämmiga uppgifter är Forever Changes Loves mästerverk och stora stund. Även om kompositionerna inte är raka och snabbhäftande gillade jag skivan från första stund. Originaliteten är slående och framförandet känns ärligt och direkt från hjärtat. Dock kan jag inte hålla med om att detta är ett felfritt mästerverk då vissa av låtarna bitvis haltar och känns något krystade. Men i spår som Alone Again Or (den enda låten som beskrivas som en potentiell hit) och A House Is Not A Motel är det omöjligt att värja sig. Min allra största favorit är dock The Red Telephone som bjuder på helt underbart udda ackordföljder som ändå känns helt naturliga och smittande. Nämnda låt bara måste ha varit en stor inspirationskälla när Blur skrev sin hitlåt For Tomorrow, jag finner i alla fall stora likheter dem emellan. Läckert omslag för övrigt!
7/10
Spotify: http://open.spotify.com/album/6myt0Ez6hGJIPQeZKgY8um
Nico - Chelsea Girl (1968)
1. The Fairest of the Seasons (4:09)
2. These Days (3:33)
3. Little Sister (4:26)
4. Winter Song (3:21)
5. It Was a Pleasure Then (8:05)
6. Chelsea Girls (7:25)
7. I'll Keep It with Mine (3:20)
8. Somewhere There's a Feather (2:20)
9. Wrap Your Troubles in Dreams (5:10)
10. Eulogy to Lenny Bruce (3:45)
Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #2
Tyska Nico (Christa Päffgen) gjorde sig ett namn under 60-talet genom sitt arbete med Andy Warhol och The Velvet Underground. Förutom sångerska jobbade hon även som modell och skådespelerska. Chelsea Girl är hennes debutplatta där en mängd kända artister som t.ex. Bob Dylan, John Cale, Lou Reed och den då relativt okände Jackson Browne bidragit med låtmaterial.
Chelsea Girl är en oerhört vacker och stämningsfull platta som överraskade positivt på mig. Läckra strängarrangemang förgyller de snygga kompositionerna ytterligare, något som passar Nicos svala och innerliga sång som hand i handske. Höjdpunkterna står att finna i Dylans I’ll Keep It With Mine och det suveräna titelspåret. Tyvärr sänker i sammanhanget svaga låtar som It Was A Pleasure Then och Eulogy To Lenny Bruce helhetsintrycket. Totalt sett dock en mycket trevlig bekantskap som jag kan tacka min nya Bibel för!
7/10
Spotify: http://open.spotify.com/album/4jcbc5NOowR1ymMlCMwgHZ
söndag 25 oktober 2009
Cream - Disraeli Gears (1967)
1. Strange Brew (2:50)
2. Sunshine of Your Love (4:13)
3. World of Pain (3:05)
4. Dance the Night Away (3:36)
5. Blue Condition (3:32)
6. Tales of Brave Ulysses (2:49)
7. Swlabr (2:34)
8. We're Going Wrong (3:29)
9. Outside Woman Blues (2:27)
10. Take It Back (3:08)
11. Mother's Lament (1:47)
Projekt "1001 album du måste höra innan du dör" - Album #1
Trots att Cream var en smått legendarisk akt där bl.a. Eric Clapton ingick har jag tidigare inte hört en ton med detta band. Bara det faktum att gruppen anses vara en bidragande orsak till hårdrocksgenrens födelse och blomstande är ju ett skäl så gott som något för att utforska bandet lite närmare.
Disraeli Gears anses av de flesta vara deras bästa inspelning och det hörs att detta är ett epokgörande album. Skivan låter verkligen suveränt med tanke på årtalet den är inspelad och framförandet är oerhört känslofyllt. Bitvis är det dock lite väl bluesigt för min smak och det är sällan det berör mig sådär exceptionellt. Men i låtar som t.ex. Tales Of Brave Ulysses spricker jag upp i ett stort leende.
6,5/10
Spotify: http://open.spotify.com/album/4SMNUQCyTvlO4vFEdXXG45
fredag 23 oktober 2009
Alberta Cross - Broken Side Of Time (2009)
1. Song 3Three Blues (3:18)
2. ATX (4:45)
3. Taking Control (4:22)
4. Old Man Chicago (3:08)
5. Broken Side of Time (5:15)
6. Rise from the Shadows (6:50)
7. City Walls (3:37)
8. The Thief & the Heartbreaker (4:41)
9. Leave Us and Forgive Us (3:22)
10. Ghost of the City Life (5:19)
Detta purfärska album dök upp som en blixt från klar himmel för mig personligen. När man som jag håller hyfsat bra koll på vad som händer i musikvärlden idag är detta extra kul, lite som fallet var med Glasvegas förra året.
Alberta Cross är ett amerikanskt band med bas i New York men värt att notera är att bandledaren Petter Ericsson Stakee är född och uppvuxen i Sverige. Deras sound kan med viss enkelhet beskrivas som amerikansk rotrock med drag av country. De influenser som man tämligen tydligt kan skönja är Neil Young, The Band och The Black Crowes även om man också kan höra drag av lite nyare band som t.ex. Band Of Horses, Kings Of Leon, Fleet Foxes och My Morning Jacket.
Skivan har en nerv och en övertygelse som man ibland kan hitta hos nya fräscha talangfulla akter som har något stort framför sig. Och det, mina vänner, har sannerligen Alberta Cross. Jag är HELT övertygad om att man inom ett par års tid kommer att prata om detta band i avservärt större sammanhang än vad fallet är idag. Lyssna bara på den av känslor översvämmade rysaren Rise From The Shadows. Får du inte gåshud där är du gjort av sten! Eller varför inte den starkt U2-doftande ATX (låter den inte väldigt mycket "Bullet The Blue Sky" så säg?). Allt är inte lika himlastörtande tokbra men skivan saknar något som är i närheten av att kallas utfyllnad. Upptäck!
8/10
MySpace: http://www.myspace.com/albertacross
Spotify: http://open.spotify.com/album/2ElPvFyx1AvBH3Z1o5usA4
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
